NOBELSIZE. Igår gick jag ner till den lokala bokhandeln för att invänta ettslaget (kl 13) då Svenska Akademien skulle meddela vem som tilldelats årets Nobelpris. Både bokhandlare och kunder verkade väldigt nöjda med årets val, en författare som finns översatt och utgiven på ett av de större förlagen. De fem exemplar av hennes böcker som Killbergs hade i lager gick åt direkt.

Vissa kulturskribenter var inte lika nöjda. Han Kang är inte tillräckligt litterär (smal) för att få ett Nobelpris, hon är “bara” Bookerpriset-värdig. För folklig. Björn Wiman på DN tycker inte att en Nobelpristagare ska finnas i pocket (innan hen får priset) och Victor Malm på Expressen att Kang är mer känd än bäst.

I tider då vi vill få fler att läsa kan man förstås fundera över om Akademien ska belöna ett tillgängligt författarskap (som en vanlig dödlig bokälskare kan läsa) eller ett otillgängligt författarskap (där författaren ansträngt sig för att skriva en bok utan punkter, en viss bokstav eller varför inte utan vokaler?).

Bokhandlare vill sälja böcker, därför vill de ha vinnare som har gott om titlar på svenska. Men de vill också att kunderna ska bli nöjda och faktiskt läsa böckerna. Hur många orkade igenom de Fosse-böcker som landade i ett hårt paket under granen förra året?

I diskussionen om värdiga vinnare går det förstås inte att bortse från det omöjliga i att utse en vinnare eftersom det inte finns några avgränsningar. Varje land måste ha ett dussin värdiga vinnare. Tusentals författarskap att bedöma.

Ska vi begränsa nomineringar till författare med minst två böcker översatta till svenska? En variant på det internationella Bookerpriset. Det skulle skapa incitament för fler länder att ge översättningsstöd för att tillgängliggöra sina bästa författarskap på svenska. Eller är det lite väl kaxigt att förvänta sig att ett pyttespråk som svenska ska ställa sådana krav?

Vad är värdet på ett Nobelpris för ett förlag? Det kollade vi på för tre år sedan i artikeln Nobelpris-effekten – så mycket ökar försäljningen på förlaget.

“Skriva böcker är en hobby”

En bekant tipsade mig om Seth Godins blogginlägg med råd till författare (av fackböcker):
Vänligen förstå att bokutgivning är en organiserad hobby, inte en affärsverksamhet.
Avkastningen på kapital och tid, både för författare och förlag, är fruktansvärd. Om du gör det för pengarna kommer du att bli besviken.

Han skrev detta 2005. Min bekant menar att det är lika sant idag.

Fattiga författare imponeras av att den sydkoreanska författaren Han Kang får hela 11 miljoner kronor (2024 års belopp) för sin prestation. Men dagen innan offentliggjordes att den svenska hockeymålvakten Linus Ullmark signerat ett nytt avtal med sin NHL-klubb Ottawa. Det ger honom 8,25 miljoner. Dollar. Per år i fyra år. Motsvarande 30 Nobelpris.

Jag vet att det är orättvist att jämföra med hockeyspelare. Men det är trots allt långt fler svenskar som lever på att spela hockey än på att skriva böcker.

Om situationen är densamma i Sydkorea har jag inte lyckats utröna genom en snabb googling. Men sydkoreanska proffslaget HL Anyang har i alla fall vunnit två raka titlar i Asia League Ice Hockey en slags asiatisk motsvarighet till NHL med klubbar från Kina, Japan och Sydkorea sedan de ryska klubbarna kastats ut efter invasionen av Ukraina 2022. Däremot finns det för närvarande ingen sydkoreansk hockeyspelare i NHL – jämfört med 104 svenska.

Förresten: Stöpte om nyhetsbrevets form lite för att göra den mer lättillgänglig i mobilen där de allra flesta numera läser.

Ha nu en bra helg!