Solbritt Furberg

I slutet av mitt aktiva arbetsliv, tog jag tag i fascinerande familjeberättelser jag hört som barn, försökte verifiera dem genom intervjuer och traditionell släktforskning. Jag fann fantastiska historier och levde mig in i människorna och deras liv.

Men, hur skulle jag föra vidare till andra vad jag funnit? I mitt yrkesliv som projektledare inom administrativ utveckling har jag varit van vid att skriva rapporter baserad på fakta, utan så mycket utrymme för fantasi. Jag började därför skriva i formen av en faktabok. Efter ett tag blev jag betänksam. Skulle andra bli intresserad av att läsa vad jag skrivit? Faktabokformen riskerade att kännas tråkig.

Efter att ha gått några korta skrivarkurser och läst om konsten att skriva, väcktes intresset för att skriva i romanform. Kanske skulle gestaltning göra berättelserna mer intressanta? Att skriva en roman har dessutom funnits bland mina tidiga barndomsdrömmar.

Att skriva i romanform har varit en utmaning, men också oerhört spännande. Materialet blev omfattande och det som var tänkt som en roman blev två stycken.
Förutom att vara berättelser byggt på min släkts levnad, utgör romanerna en tidsskildring – hur livet förhöll sig för de flesta under 1800-talet till mitten av 1900 på landsbygden – och kan därför ses som allmängiltiga.

Att skriva i romanform innebar samtidigt nödvändig kompletterande historieforskning. Därför utgör böckerna också ett lättillgängligt sätt att tillgodogöra sig svensk historia.