Linnea Schumacher. Författarporträtt: Anders Wieslander
Jag är kriminolog och forskar om våld i nära relationer på Malmö Universitet. Människor med avvikande beteende och frågor som varför vissa begår brott och andra inte och vad vi kan göra för att förebygga brottslighet har alltid intresserat mig. Genom mitt arbete använder jag min forskning för att försöka besvara dessa frågor kopplat till våld i nära relationer.
Innan jag utbildade mig till kriminolog arbetade jag med film och dramaproduktion i många år med produktioner som Bron, Monica Z, Utvandrarna mfl. Att berätta historier har alltid legat mig varmt om hjärtat.
Arbetet med boken började sommaren 2019 och under 2020 fick skrivandet alltmer utrymme i mitt liv då vi tvingades förändra vår vardag på grund av coronapandemin. Boken är en spänningsroman som berör såväl politiska maktspel, vänskap och hemligheter.
Att skriva en spänningsroman har varit en möjlighet för mig att kombinera den kunskap jag erhållit genom mitt arbete med en dröm jag närt sedan barnsben.
Det är den varmaste sommaren i mannaminne. Journalisten Tina Schultze är på väg till det gamla fiskeläget Arild vid foten av Kullaberg för att skriva ett porträtt om den framstående politikern Axel Gunnarsson som förväntas kamma hem en ministerpost i det nalkande valet. Läs mer »
Mitt namn är Tetta Nolander. Jag har sedan barndomen levt med förmågan att förnimma en värld som inte alla andra uppfattar. Jag hade redan tidigt i livet kontakt med andar eller själar som lämnat den fysiska kroppen. Jag kunde även förnimma andra verkligheter eller ska jag säga andra dimensioner av varande.
Som vuxen utbildade jag mig till psykiatrisjuksköterska och var de 14 senaste åren innan pensionen verksam som enhetschef och sedan sektionschef inom specialistpsykiatrin.
Som chef inom detta professionsområde ville jag inte berätta om mina upplevelser från en annan värld. Rädslan för att bli ansedd som konstig eller med risken att förlora mitt anseende och i värsta fall även arbete gjorde att jag slöt mina läppar om det jag upplevde. Jag kände en oro över att förlora både mitt aneende och i värsta fall min anställning.
Att jag mötte individer på en eterisk, andlig nivå eller att jag reste mellan dimensionerna kunde ju uppfattas som hallucinationer. Men jag vet att om jag på riktigt hade varit psykiskt sjuk hade mina erfarna kollegor inom läkarkåren eller någon av psykologerna uppfattat det redan vid den första fikarasten. Inom psykiatrin läser man av människor med en omedveten automatik hela tiden. Kanske som en ren överlevnadsstrategi ibland.
Så någon tung psykiatrisk diagnos bar jag därmed inte.
Att vara chef är ett stort och ansvarsfyllt arbete och jag skötte mina uppdrag med god vilja och stor lust. Detta gjorde jag ända fram tills en dag då jag fick beskedet om att jag bar på en cancer i halsen.
Mitt framför struphuvudet, platsen där talförmågan är placerad, hade tre elakartade tumörer utvecklat sig. Hade dessa tumörer kommit till stånd på grund av att jag inte talat högt om vem jag var? Hade min ovilja att visa vem jag var satt sig som sjukdom intill talorganet? Oavsett vad så fick denna sjukdom mig att förstå att det var dags att stå upp för hela min människa.
Jag har nu övergett rädslan om att eventuellt bli bedömd som konstig och valt att berätta min historia rakt upp och ned. Precis så som upplevelserna har kommit till mig beskriver jag dem. Jag är noga med att inte ge några djuplodande förklaringar kring det upplevda likaväl som jag inte har några sanningar att förmedla. Det jag har är mina upplevelser och erfarenheter av att regelbundet möta en värld bortom den fysiska realiteten.
Idag har jag gått i pension. Efter cancersjukdomen fick jag aldrig tillbaka samma energi som tidigare. Att vara en del av den öppna arbetsmarknaden gick helt enkelt inte längre. Nu njuter jag av att ägna all ledig tid åt att skriva och skapa i olika material, jobba i trädgården medan jag andra dagar bara njuter av hur dagen formar sig utan min direkta inblandning.
Boken, Himlen tillhör de taklösa, har jag skrivit till dem som själva har upplevelser av en annan värld bortom den fysiska. Jag skriver även för dem som bär en nyfikenhet på det till synes oförklarliga.
När jag påstod på en coachutbildning att jag ville skriva en roman så sa läraren till mig ”Skriv då första stycket till imorgon”. Nästa dag läste jag med darrande röst upp det som fortfarande är inledningen på det första kapitlet i första delen om systrarna Rådsvän. Det är nu drygt nio år sedan och då började min väg till ett skrivande liv. Jag började ta den där drömmen som hade spirat ett tag på allvar. Att skriva underhållande fantasy, på svenska, för vuxna.
Jag är uppväxt i en kulturfamilj och har spenderat stora delar av mitt yrkesliv i scenkonstens värld men på senare år har jag varit verksam som ledarskapskonsult. Jag ser kreativitet som en av människans mest underutnyttjade förmågor och även något som världen behöver mer av. Jag tycker att det viktigaste i livet är sådant som görs bäst sittande – som att skriva, läsa, ta ett glas eller en fika, meditera eller mötas i ett intressant samtal. Jag bor i Stockholm, lever på Öland, är gift och har tre stora barn.
Är det du som väljer den väg du går eller är det vägen som väljer dig? Ett rike, isolerat i de norra farvattnen, med ett samhälle som hålls samman av överenskommelser och konventioner. De fyra systrarna Rådsvän befinner sig snart i centrum av ett dramatiskt händelseförlopp som riskerar att förändra deras liv och rikets framtid. Läs mer »
Till vardags hjälper jag barn och ungdomar att utveckla sin kreativitet genom filmskapande. Skrivit har jag gjort till och från i drygt trettio år – i ärlighetens namn mest från.
Lärde mig läsa och skriva tidigt, men hade alltid mycket svårt att hitta på berättelser under skoltiden. Värsta uppgiften av alla var att skriva helt fritt. Läraren utropade ”nu får ni skriva om vaaaaad ni vill” och alla andra i klassen jublade. Mitt huvud blev tomt och blankt och det knöt sig i magen. Långt, långt senare förstod jag att det blev för många beslut på en gång. När vi skapar en fiktiv värld på papper är allt möjligt, och det kan vara överväldigande för en del av oss. Producera ord är bara första steget, det riktigt svåra är att välja bort.
52 år gammal har jag äntligen skapat en skrivprocess som är i viss balans med mitt överaktiva huvud, och känner att en ny och spännande resa har börjat.
“Jag drömmer, så måste det vara … Men varför är min kropp stel och frusen? Naglarna rispar i betongen när jag kämpar med att få liv i fingrar.na Nej, detta är ingen dröm … kylan och smärtan i kroppen är verklig.”
Cazira vaknar upp, blåslagen på ett tak i det sargade Gärsnäs. Läs mer »
Följ med mig ner är min skönlitterära romandebut. Jag har tidigare publicerat boken Allting handlar inte om dig själv här och nu som handlar om självupptagenhet och bildning ur i huvudsak filosofiska perspektiv. Den senaste ett och ett halvt åren har jag även medverkat i fem olika novellantologier, bland annat med fantasy och science fiction.
Skräckromanen Följ med mig ner handlar om huvudpersonen Oskar som flyttat till Stockholm från byn Svartarp i Småland. Någon påstår sig plötsligt hatt sett Aurora – Oscars kärlek som försvann och dödförklarades för 20 år sedan – vandra i skogarna kring Svartarp om nätterna. Oskar kan inte annat än återvända till Svartarp i hopp om att ta reda på vad som är sant.
Jag är själv uppvuxen i Smålands skogar och har i denna roman inspirerats av och utgått från flera olika spöksägner som jag läste och hörde under min barndom och ungdom. Mer information om mig och mina verk finns på www.ordochbilder.se
Oscar har aldrig riktigt kommit till ro efter att han flyttade från sin uppväxtort Svartarp. Minnena finns kvar och när han får ett mystiskt telefonsamtal från sin gamla barndomsvän Johannes som berättar att han sett Oscars gamla kärlek Aurora, som försvann i skogen för drygt 20 år sedan, kan han inte annat än att åka tillbaka till Svartarp och ta reda på vad som är vad. Läs mer »
Jag har aldrig drömt om att bli författare, men frågan kom. Den som ställde mig. Frågan som sa: Hur driver du projekt, Helena? Jag som civilingenjör i botten började fundera. Hur gör jag egentligen?
Jag som varit med om så olika typer av projekt från gasledningar, varumärkesbyte, sjukhus, en sporttävling till Citybanan i Stockholm. Jag hade ingen aning om hur mitt svar såg ut.
Frågan etsades sig fast. Min nyfikenhet tog över. Analysen startade. Jag började skriva på min debutantbok. Hur driver du projekt? Eller från KASS till KLASS! En självbiografisk nutidshistoria om projekt jag varit med om, om människor och händelser jag mött och vilka lärdomar jag dragit av dem. Lärdomar som ledde fram till mitt enkla svar. Jag driver projekt. Med ett leende. Det är så jag gör i verkligheten. Hur gör du?
Jag heter Helena Ölmefur och har en lång erfarenhet av projektledning och verksamhetsutveckling. Till det en tid i Civilingenjörsförbundets ledning. Jag bor i Spånga och arbetar som projektledare.
Frågan slungades ut från en styrgruppsordförande i ett av projekten. Jag blev alldeles ställd. Hur gör jag det om det är ett gasledningsprojekt mellan tre länder med sju företag i styrgruppen? Eller. Ett projekt som handlar om ett nytt sätt att resa genom Stockholm? Som Citybanan. Läs mer »
Den 6 november 2021 öppnades en lucka i mitt huvud. Ur den trillade dikter om rymden ut. Det fortsatte varje natt fram till den 31 januari 2022. Då skickade jag in manus till min första diktsamling till ett antal förlag. Det refuserades. Och accepterades. Men viktigast av allt: jag blev bestjärnad …
Mitt huvud är havande med
stjärnor
Min hud är bestjärnad, akta dig
för att röra den
Kometen kommer
Snart
Jag har jag arbetat med – eller snarare mot – mäns våld mot kvinnor i hela mitt vuxna liv, bland annat har jag forskat om våldsutsatta kvinnors uppbrottsprocesser och om dödligt våld i nära relationer. Både dessa teman återspeglas också i debutdiktsamlingen. Jag har alltså skrivit ett antal fackböcker och forskningsartiklar förr. Men dikterna kom från en för mig okänd plats. Resultatet blev Bestjärnade bekännelser, skriven i ett bestjärnat tillstånd, bland kometer och planeter, månfarare och kosmiska signaler…
I förlagets författarpresentation står, lite kaxigt, att fler diktsamlingar är att vänta. Diktsamling nr 2 var nämligen redan skriven när nr 1 kom ut. Mitt mål är att nästa gång ges ut på ett traditionellt förlag (ej hybrid), det fina samarbetet med Ekström & Garay till trots. Men nio refuseringar senare känner man ju sig lätt stukad …
En tröst är dock att den nyss anlitade (och för mig anonyme) lektören skrev att mitt sorgligen refuserade manus var ”formmässigt fulländat”, eftersom jag behärskade den enbart synbarligen lätta haukiformen till fullo: ”Inte en stavelse fel, inte ett enda skorrande tonfall”. Jag kan tydligen också, enligt lektören, skriva vackert: ”Många rader är lyrisk sköna, på ett sätt som tvingar mig som läsare att stanna upp och läsa om och om igen, bara för att de är så laddade med innehåll och så vackra, så fängslande.” Men det var också det problem hen såg: att det var för vackert, för helt och avslutat. Så nu ska jag slå sönder lite! Whish me luck!
I Bestjärnade bekännelser möts elektronerna i mörkret och expanderar universum medan dystopi och eufori leker med varandra. Samlingens dikter ställer mäns våld mot kvinnor sida vid sida med astronomi, och resultatet blir en egensinnig och omtumlande helhet.
