Bara en pappa
| Författare | |
|---|---|
| Förlag | Öraholma bok & skrivstudio |
| Genre | Svenska berättare |
| Format | Häftad |
| Språk | Svenska |
| Antal sidor | 332 |
| Vikt | 467 gr |
| Utgiven | 2015-12-15 |
| SAB | Hc |
| ISBN | 9789198277821 |
Detta är en sann berättelse i romanform.
Jag berättar historien om en man, Sebastian Svensson, och hans dotter Erika. I verkliga livet har de andra namn.
Liksom så många andra vanliga svenska män i Sverige gifte sig Sebastian och bildade familj, för att sedan skilja sig. I och med skilsmässan ställdes han utanför det svenska samhällets nätverk och värderingssystem som han dessförinnan upplevt sig vara en del av. Istället upptäckte han konventioner och normsystem som tar som första utgångspunkt att mamma och barn är ett.
Träffar den skilda pappan en ny kvinna, med barn från ett tidigare förhållande, kallas han snart av omgivningen för ”låtsaspappa” eller ”plastpappa”. Och alldeles oavsett om han själv väljer det eller inte kommer denne helt vanlige man med stor sannolikhet att tillbringa mer tid med den nya kvinnans barn än med sina egna. Medan den lika vanliga mamman, skilsmässan till trots, kan fortsätta ha en vardagsnära och utvecklande kontakt med sina barn.
Under tiden Sebastian Svensson var gift men framför allt efter skilsmässan hade han kommit på sig själv med att känna sig som ”bara en pappa”. Det berodde inte alls på att han själv förringade sin betydelse som förälder utan snarare på hur han kom att uppleva sig bemött i olika situationer och i olika miljöer, i egenskap av att vara man och pappa. Många gånger kände han sig sårad som människa, man och förälder. Sebastian kände att synen på föräldraskap och barnuppfostran var synnerligen profeministiskt och matriarkaliskt influerat. Kvinnan, upplevde Sebastian Svensson, gavs på ett självklart sätt rollen som den ansvarstagande föräldern och förväntades bära huvudansvaret för de gemensamma barnen. Hon förutsattes också av samhället, av för Sebastian fullkomligt obegripliga skäl, lämpligast att bära det ansvaret.
Han tyckte att det nu, i den tid som så starkt präglades av jämställdhetsdebatter med anknytning till arbetslivet, skulle vara möjligt att överföra samma slags argumentation till privatlivet, det sociala livet och föräldrarollen. Alltså skulle det ju vara ett självklart val att en pappa ville ta en lika stor del av ansvaret för barnen som en mamma generellt förväntades göra. Och denne man torde ju välkomnas av såväl samhället som varje jämställdhetsträngtande kvinna att ta detta lovvärda initiativ.
Gert Nathaliespappa
Jag berättar historien om en man, Sebastian Svensson, och hans dotter Erika. I verkliga livet har de andra namn.
Liksom så många andra vanliga svenska män i Sverige gifte sig Sebastian och bildade familj, för att sedan skilja sig. I och med skilsmässan ställdes han utanför det svenska samhällets nätverk och värderingssystem som han dessförinnan upplevt sig vara en del av. Istället upptäckte han konventioner och normsystem som tar som första utgångspunkt att mamma och barn är ett.
Träffar den skilda pappan en ny kvinna, med barn från ett tidigare förhållande, kallas han snart av omgivningen för ”låtsaspappa” eller ”plastpappa”. Och alldeles oavsett om han själv väljer det eller inte kommer denne helt vanlige man med stor sannolikhet att tillbringa mer tid med den nya kvinnans barn än med sina egna. Medan den lika vanliga mamman, skilsmässan till trots, kan fortsätta ha en vardagsnära och utvecklande kontakt med sina barn.
Under tiden Sebastian Svensson var gift men framför allt efter skilsmässan hade han kommit på sig själv med att känna sig som ”bara en pappa”. Det berodde inte alls på att han själv förringade sin betydelse som förälder utan snarare på hur han kom att uppleva sig bemött i olika situationer och i olika miljöer, i egenskap av att vara man och pappa. Många gånger kände han sig sårad som människa, man och förälder. Sebastian kände att synen på föräldraskap och barnuppfostran var synnerligen profeministiskt och matriarkaliskt influerat. Kvinnan, upplevde Sebastian Svensson, gavs på ett självklart sätt rollen som den ansvarstagande föräldern och förväntades bära huvudansvaret för de gemensamma barnen. Hon förutsattes också av samhället, av för Sebastian fullkomligt obegripliga skäl, lämpligast att bära det ansvaret.
Han tyckte att det nu, i den tid som så starkt präglades av jämställdhetsdebatter med anknytning till arbetslivet, skulle vara möjligt att överföra samma slags argumentation till privatlivet, det sociala livet och föräldrarollen. Alltså skulle det ju vara ett självklart val att en pappa ville ta en lika stor del av ansvaret för barnen som en mamma generellt förväntades göra. Och denne man torde ju välkomnas av såväl samhället som varje jämställdhetsträngtande kvinna att ta detta lovvärda initiativ.
Gert Nathaliespappa
