Sanningar och skrönor

Med några snabba pennstreck målas en bakgrund upp och sedan följer en dråplig scen som säger mycket om den mänskliga naturen och dess ofta komiska sätt att ge sig tillkänna. Samtliga historier, eller skrönor som de också kan kallas, har sin grund i en verklig händelse, men på ett drivet sätt förmår författaren av ett korn sanning bygga drastiska, burleska och djupt humoristiska situationsbilder, som dock inte sällan har en för de inblandade gestalterna allt annat än munter karaktär. Så är det till exempel med direktörskan Weigner i ”Vårhatten”. Hon lider tusen kval då hon vid majbrasan upptäcker att en annan kvinna haft den sällsynt dåliga smaken att köpa en exakt likadan hatt som hon själv. Frustrationen och förlägenheten är inte mindre hos doktorinnan Lundby då hon ertappas av överstinnan i den Konsumaffär de som tillhöriga samhällets övre skikt inte förväntas sätta sin fot i. Att få sparken är inte heller roligt, men just denna gång har orden en helt annan betydelse i den berättelse från restaurangvärlden där Utsi Åhlins slagfärdiga ådra återigen firar triumfer. Och hur väl behövs inte ett befriande skratt när kriget rasar och flyktingar och deras räddare har all anledning att frukta för sitt liv. Ett sådant skratt skallrar i ”Nedkomsten”.