First We Take Miami

Virginia Lavin har levt med sina excentriska föräldrar i hela sitt liv. När de avlider inom loppet av några timmar väntar en överraskning i testamentet. Plötsligt är hon på väg till Miami med askan efter föräldrarna i bagaget. I ett udda hus i utkanten av staden tvingas hon ut ur sin autistiska bubbla. Samtidigt hemma i Stockholm sker saker som ställer hennes resa i nytt ljus. Virginia Lavin var alltså van vid döden, hade ett hälsosamt intresse för det makabra och brukade som ung nattvandra till stadens kyrkogårdar molnfria nätter med fullmåne. Ändå kom det som ett hårt slag när döden drabbade pappa Lennart och några timmar senare även mamma Marianne. Tillsammans med dem hade hon levt ett tillbakadraget liv i en sluten enklav med få inslag från verkligheten utanför. Inga andra besökare kom över tröskeln än Kungsholmens boendestöd, vilka dök upp punktligt en gång i veckan och kontrollerade att det diskades på ett tillfredsställande sätt i det Lavinska hushållet. Virginia lämnade motvilligt enklaven varje dag för jobbet som kassör hos Spånga Systrarna, och vart tredje år gav de tre sig ut på en utlandsresa någonstans i världen, men annars hade familjen allt omkring sig som de önskade, och stannade helst hemma. Lägenheten var löjligt stor och rummen spatiösa som balsalar, dock balsalar fyllda med bråte där personer ibland kunde försvinna i dagar bakom en hög intressanta morgontidningar från 1979. När de stötte på varandra igen var det alltid med glada tillrop och önskan om en god dag eller god fortsättning eller vad som nu kunde vara passande för årstiden. --- De hade landat sent på kvällen. Att kliva ut i Miaminatten var som att stiga rakt in i en varm, fuktig filt. Exotiskt, becksvart och fullkomligt magiskt. För femtonåringen som aldrig varit någonstans var detta ett oförglömligt ögonblick och i ett slag var Virginias hjärta för evigt förlorat till staden. Det var hennes första tripp utomlands och precis allt kändes så fruktansvärt spännande. Som hon hade älskat Miami. I början av åttiotalet hade här fortfarande funnits blåhåriga tanter i kattglasögon som rattade mintfärgade amerikanare, hade långt munstycken till cigaretten och lystrade till namnet Estelle. De var ovanliga redan då, men nu tillhörde de troligtvis det förgångna. Ingen resa skulle någonsin komma att mäta sig med denna även om familjen gjort tappra försök genom åren. Dessförinnan hade de inte rest alls men så plötsligt hade Lennart och Marianne bestämt sig för att besöka kusin Carl i Amerika, son till morbror Viking som emigrerat till New York i sin ungdom. Carl bodde i Miami under vintern och där skulle kusinerna mötas för att tala om släktingar och utbyta minnen. Uncle Carl, som hon uppmanades att kalla honom, var en kortvuxen, bullrig man som gick omkring med en rulle dollarsedlar i fickan, sedlar som han delade ut till höger och vänster, åtminstone var det så hans svenska släktingar uppfattade saken. Han tycktes njuta varje gång han tog upp den tätpackade rullen, vätte tummen och drog ut dem en och en. Någon parkerade bilen, boom, en sedel, någon serverade en drink i en bar, boom, några sedlar, någon höll upp en dörr och genast var Uncle Carl där och sprätte dollarsedlar. Det var en härlig tid. Uncle Carl var död sedan länge, bara något år efter deras möte. Han hade kvävts till döds av en hummerklo som fastnat i halsen, mitt framför alla gäster på Red Lobster och inte minst framför den förskräckte kyparen som gick miste om bra dricks vid bord 5 den kvällen. Och här var hon nu.