The Walking Dead volym 5. Anfall är bästa försvar
| Serie | The Walking Dead (5) |
|---|---|
| Författare | |
| Medverkande | |
| Förlag | Apart förlag |
| Genre | Serier och skämtteckningar |
| Format | Häftad |
| Språk | Svenska |
| Antal sidor | 144 |
| Vikt | 395 gr |
| Utgiven | 2012-08-15 |
| SAB | Hci |
| ISBN | 9789197959261 |
I The Walking Dead volym 5 – Anfall är bästa försvar – ser Rick och Glenn en helikopter som kraschar en bit bort från fängelset. Tillsammans med Michonne ger de sig ut för att leta efter överlevande. Vad de hittar är inte vad de väntade sig…
Ur förordet som till denna volym är skrivet av Johanna Koljonen:
Aldrig får man vara riktigt glad! Det tänker jag ofta när jag läser The Walking Dead. Varje litet ögonblick av stiltje eller frid som glimtar till glider alltid omedelbart karaktärerna ur händerna. Ändå urartar serien inte i misärpornografi. Händelserna är för realistiska, figurernas psykologiska reaktioner fascinerande trovärdiga.
Folk frågar hur många album jag hunnit läsa och jag svarar ett, eller tre, eller fyra. Oavsett siffran blir svaret alltid en uppskattande nick följd av en suck och kommentarer av typen ”det går åt helvete, förstås”. Jag anade det. Att det går åt helvete är en stor del av seriens attraktionskraft. Det finns något lite tillfredsställande i att ge efter för sin fatalistiska övertygelse om att det här samhället vi har byggt inte är hållbart. Att fantisera om hur alla djupa orättvisor, all vår alienation, vår isolering från varandra i den skadliga bekvämlighetens och skenbara trygghetens namn skulle kunna slås ut i ett enda, zombieapokalyptiskt slag. Men att det ändå alltid någonstans skulle finnas någon liten människospillra som kämpar på.
Problemet är bara att den människospillran i så fall måste bygga upp sitt samhälle på nytt och det är ju inte direkt självklart att det i så fall skulle ske enligt utopistiska principer. Därför läser vi The Walking Dead som man i bakfyllans hårda morgonljus läser sitt eget ansikte i en spegel.
The Walking Dead volym 5 har dessutom en fanart av Love hurts- och Alena-tecknaren Kim W. Andersson.
Ur förordet som till denna volym är skrivet av Johanna Koljonen:
Aldrig får man vara riktigt glad! Det tänker jag ofta när jag läser The Walking Dead. Varje litet ögonblick av stiltje eller frid som glimtar till glider alltid omedelbart karaktärerna ur händerna. Ändå urartar serien inte i misärpornografi. Händelserna är för realistiska, figurernas psykologiska reaktioner fascinerande trovärdiga.
Folk frågar hur många album jag hunnit läsa och jag svarar ett, eller tre, eller fyra. Oavsett siffran blir svaret alltid en uppskattande nick följd av en suck och kommentarer av typen ”det går åt helvete, förstås”. Jag anade det. Att det går åt helvete är en stor del av seriens attraktionskraft. Det finns något lite tillfredsställande i att ge efter för sin fatalistiska övertygelse om att det här samhället vi har byggt inte är hållbart. Att fantisera om hur alla djupa orättvisor, all vår alienation, vår isolering från varandra i den skadliga bekvämlighetens och skenbara trygghetens namn skulle kunna slås ut i ett enda, zombieapokalyptiskt slag. Men att det ändå alltid någonstans skulle finnas någon liten människospillra som kämpar på.
Problemet är bara att den människospillran i så fall måste bygga upp sitt samhälle på nytt och det är ju inte direkt självklart att det i så fall skulle ske enligt utopistiska principer. Därför läser vi The Walking Dead som man i bakfyllans hårda morgonljus läser sitt eget ansikte i en spegel.
The Walking Dead volym 5 har dessutom en fanart av Love hurts- och Alena-tecknaren Kim W. Andersson.
