Boken om Maria

Hanna har ställt till med storbyk och den stora koppargrytan står uppallad över en rykande eld nere vid Klövabäcken. Flickorna är tillsagda att hjälpa till och Christina och Carolina kommer bärande på den stora vedhämtaren, bara till hälften fylld annars skulle de aldrig orka. De pustar och släpar, den ena åtta och den andra fyra år gammal, och särskilt Carolina tar i så att ansiktet glöder av ansträngning. Maria känner kravet att hjälpa till, så liten hon är, men kan inte komma sig för. Hon står som åskådare med tummen i mun och andra handen invirad i förklädestyget. Stilla betraktar hon de andra, modern som kisande i röken lyfter de blötlagda plaggen med en käpp från träämbaret till kokgrytan, systrarna som kämpar med vedbördan, ivriga att visa att de kan. Själv drar hon in lukten av vedrök som blandas med dofterna från den nyutspruckna grönskan och det rinnande åvattnet, och med ens får hon en märklig känsla av att hon har en kropp, och att det är hon och ingen annan som står där i det höga gräset, liten och levande.