Häxan som steg av tåget

När de hade hämtat varsin chokladbakelse och varsin mugg, kaffe till Johanna och te till Victoria, slog de sig ner i den lilla soffan.
–Jag börjar, sade Johanna och lät ett leende lysa upp sitt ansikte. Det är ju jag som har tagit initiativet och du kan ju inte veta ett dugg om vilka avsikter jag har. Jag måste säga att jag tycker du är modig, Victoria, som ställer upp på en sådan här träff. Men det var väl det jag trodde när jag såg dig. Därför tänker jag gå rakt på sak. Jag har tagit kontakt med dig för att fråga dig om du skulle vilja gå i lära hos mig. Jag har nämligen ett rätt så ovanligt yrke. Kan du gissa vad det är?
Hon gjorde en paus för att se om Victoria skulle bli nyfiken. Men hon såg mest tveksam och försiktig ut.
– Nej. Victoria skakade på huvudet. Vad arbetar du med?
– Jag är häxa.
Victoria skrattade till i ren häpenhet. En känsla av glädje dök upp i maggropen. Sedan överfölls hon av skepsis och tänkte att Johanna nog inte var riktigt klok. På fullt allvar kunde man väl inte vara häxa?