Att träna och tävla är komiskt : sport enligt svenska fiktionsfilmer 1930-2015

Varför bryr sig sportforskare inte om fiktionsfilm? Inte ens de som säger sig fokusera mediesport medräknar biografmediet. Och varför är filmforskare så ointresserade av komedier? Särskilt när det gäller sport. Det gäller faktiskt globalt. Beror det i det svenska fallet på att filmerna inte alls är nationalistiska och därmed inte lika lättkritiserade? Eller på att man har svårt att förklara komediers, och särskilt sportkomediers, attraktionskraft med annat än slentrianpåståenden om publikernas verklighetsflykt och skenuppfyllda önskedrömmar? Det finns dock ett skäl för sportintresserade svenskar med nationalkänsla att lyfta fram svensk sportfiktion: Sverige tycks vara världsetta vad gäller att producera sportlustspel, d.v.s. komedier som tar ned pressens och televisionens hjälteberättelser om sportstjärnor på jorden. Ingen annan nation verkar ha så stor andel komedier av det totala antalet filmer om/med sport som Sverige. Sportdramer är däremot ytterst sällsynta. Boken är den första kartläggningen av svenska långfilmer om eller med sport. Enbart 53 sådana filmer från 85-årsperioden 1930-2015 har lokaliserats och därefter analyserats (dokumentärer faller utanför studien). Länge har män föga överraskande varit huvudkaraktärer, inte minst mogna män över 40 år, men det senaste decenniet har detta förändrats. Under 2000-talet har kvinnor, barn och tonåringar kommit starkt, både som sportutövande protagonister och – i fallet med kvinnor – som filmernas upphovsmänniskor. Fem av de åtta filmerna handlar nu om barn eller tonåringar, lika många har haft kvinnor som regissörer och/eller manusförfattare, och filmerna har samtidigt blivit mindre komiska. De senaste dramerna är Apflickorna (2011, Lisa Aschan) och Min lilla syster (2015, Sanna Lenken). Den sistnämnda har ännu inte haft premiär, men bägge analyseras i denna bok. Hur skiljer sig fiktionsfilmers framställningar av sport och sportutövare från tidningarnas och televisionens ”faktarapportering” och referat? Går det att med hjälp av en fransk filosof förklara varför publiker funnit det komiskt att beskåda t.ex. Åsa-Nisses och Stig-Helmers tävlingsaktiviteter? Är komedier verkligen overkliga och därmed oviktiga? Exempelvis vad gäller genus? Detta är några av de frågor som ställs till de 53 svenska långfilmer med sport: sportlustspel, folklustspel, vardagskomedier, barnfilmer, barnskildringar och vuxendramer. MARGARETA RÖNNBERG är professor emeritus i filmvetenskap. Hon har skrivit dryga dussinet böcker om barn och medier, senast om barns självklara rättighet att rösta i allmänna val: BARNS RÄTT TILL SIN RÖST (2014). Dessförinnan om Lilla hjärtat-debatten (2013) och om 70-talets barn-tv och barnfilmer: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (2012). Före det t.ex. en jämförelse av Barnjournalen och Lilla aktuellt (2010), Blöjbarnsteve om hur 1,5-3-åringar tittar på tv (2008), om barn & reklam, Disney- och Astrid Lindgren-filmer.