Halvvägs nerför Vasagatan

Svenska Dagbladet/Årets böcker: Tom Hedlund skriver om Gunilla Witts diktsamling: "Existentiellt och djuppsykologiskt, manligt och kvinnligt, trasigt och helt, liv och död, skaver mot varandra i denna utomordentliga och omskakande precisionspoesi, där tonfallen skiftar, fraser bänds upp och bråddjup blottas." Diktsamlingen "Halvvägs nerför Vasagatan" är en livsberättelse i sex delar som utspelar sig både mitt i Göteborg och vid barndomens sjö utanför Alingsås. Eller från nynnande stigar till 4:ans spårvagn. Pressröster: "Energiska dikter med suverän precision." (Tom Hedlund i SvD) "Det finns emellanåt partier i Witts poesi när den här obarmhärtiga dialogen och dialektiken på ett mindre lyckligt vis sluter dikten runt det privata, och blir menande på ett sätt som utesluter läsaren i stället för att gestalta. Allra bäst blir det när poeten gör jaget till den deltagande poeten och duet till en plats, en rymd, en belägenhet med fönster och egenskap er, med gardiner och skuggor, där den andra människan befinner sig och inte bara i andanom tilltalas. Som i den inledande starka sviten om modern, och dikten Lilla syster. "... en motståndskraftig påminnelse om den polyfona människans belägenhet. Jag läser den med sänkt huvud och stor respekt." (Jan Karlsson i Bohusläningen) Bäst är nog ändå den självbiografiska antologi som bildar mittvalvet i Halvägs nerför Vasagatan. Där sträcker dikterna ut och skruvar sig bort från den ursprungliga uppgör el sen. Där tar sig Gunilla Witt till exempel friheten att stoppa in den egna upplevelsen i ett tidstypiskt referat av en amerikansk raketuppskjutning, och vips uppstår en dubbelexponering som ska par både tidsbild och livserfarenhet. Och ofta när Gunilla Witt skjuter in ett mellanrum i det existensiella anslaget, ett sånt som styckar den första känslan med en välplacerad poetisk grymhet, så lämnar hon mer plats för den läsandes upplevelse." (Göran Sommardal i Kulturnytt, P1)