Nasaleden - en vandring 2010

"Mitt tidigaste tydliga minne av Nasafjäll var troligen ett skidlopp. Året var 1968 och jag skulle fylla nio år. Idén hade väckts av läkaren Göran Wemmenborn, men engagerade många idrottsintresserade i Arjeplog och därmed också min pappa Max Söderberg som var ordförande i Arjeplogs sportklubb. Fyra åkare startade i Nasafjäll och efter tio timmar var den första, Sture Ohlin, i mål efter 13 mils åkning. Vi stod i Skeppsviken och tittade ut i Hornavans mörker. När skulle de komma? Nasafjällsloppet var egentligen ett medicinskt testlopp, men självklart förde det tankarna till de strapatser som en gång i tiden ägt rum i den mytomspunna gruvan. Två dagar senare gick det första Silverloppet av stapeln. Min pappa deltog aktivt i förberedelserna och min mamma Elsa ansvarade för nummerlapparna. Silverloppet startade i Laisvall. Sträckan till Arjeplog var 54 kilometer. En kortare sträcka var från Racksund, 18 kilometer. Med tiden åkte jag två gånger från just Racksund – med glatt mod, utan någon framträdande placering. Nasafjäll fanns i vårt medvetande, men jag kan inte minnas en enda historielektion i skolan om gruvdriften. Som barn lärde man sig ändå att där fanns något. Kanske hade man hört något på Silvermuseet när dess grundare Einar Wallquist berättade? Pappa och hans bror Folke hade vandrat där, det visste jag. Filmen ”Silverfjället” av Eric Forsgren visades första gången 1969. Den kom att prägla min bild av gruvbrytningen; det hårda arbetet, uppoffringarna och inte minst den grymma behandlingen av samerna. Men det är först långt senare i livet jag försöker erövra ny kunskap. Visserligen har jag tidigare besökt gruvområdet flera gånger, men just detta att vandra längs med de leder som man en gång gjorde – det ville jag uppleva. Nyfikenheten har funnits där i alla år. Dags att göra något av den."