Kärlek på krita och 10 andra visor

Lennart Hellsings första möte med den svenska vistraditionen var 1932 på Barnens ö, där en föreståndare sjöng ”Tattar-Emma” av Jeremias i Tröstlösa och Karlfeldts ”Svarte Rudolf”. Trettonåringen var fascinerad. Visst hade han mött visor tidigare – barnvisor, schlager och skolsånger, men det här uppfattade han som något annat. Sedan dess har Lennart Hellsing skrivit många vistexter, men nästan aldrig givit ut några vuxenvisor, trubadurvisor. Till den här samlingen har han gjort ett urval som tonsatts av Georg Riedel och Klas Widén. Alla texterna har sin historia. Den inledande ”Äppelkväll” ingick i Hellsings bokdebut, antologin Ny Lyrik 1944, under namnet ”Nocturne”. ”Sven Johansson” skrev han på 1990-talet då han flyttat till en lägenhet mitt inne i Stockholms city och på så sätt återvänt till 1940-talets bohemkvarter, som nu var borta. Men från sitt fönster såg Hellsing Klara kyrkogård och de utslagna människor som höll till där. Intrycken födde ”Sven Johansson”, en parafras på den medeltida balladen ”Sven i Rosengård” och släkt med visor som ”Billy Boy”. I samma folkliga tradition ingår ”Katten blåste i silverhorn”, här som ett stycke samtidskritik. Den italienska 1500-talsskalden Torquato Tasso har inspirerat till ”Förspillda dagar”, en av denna samlings kärleksvisor.