Ljusbärarens hemlighet

Utdrag ur boken Ljusbärarens hemlighet fil dr Sophia Lövgren Hennes tankar avbröts av att dörren sakta gled upp. Norea tittade upp, och höll andan i väntan på vad hon skulle få se. In klev två kvinnor, som båda uppmärksamt tittade på Norea. Kvinnan som gick sist, som hon nu förstod måste vara hennes syster Sylvia, kände Norea igen som kvinnan som först suttit i rummet. Kvinnan som gick först var mycket äldre, kanske runt 60-65 år, och uppenbarligen hennes mor Betty. Hon var lång för att vara kvinna, och hade en mjuk och rund kropp. Hennes kortklippa och smålockiga hår påminde Norea om både sitt eget och systerns hår, och gick i olika rödlätta toner. Moderns blå ögon var översvämmade av tårar, när hon skyndsamt gick fram till Norea. Hon tog Norea i handen, och började tyst gråta medan hon tittade på sin dotter. Sylvia, lika lång men betydligt smalare, och i 35-40-årsåldern, kom fram till Noreas vänstra sida, och kramade försiktigt hennes hand men aktade sig noga för att röra droppet. - Doktorn har sagt att du troligtvis inte vet vilka vi är... jag är din mamma... rösten bröts och Betty tog upp en näsduk som hon höll framför ögonen. Norea var fylld av motstridiga känslor, då hon både kände igen och inte kände igen kvinnan som stod framför henne, men tvingade fram: Jag tror jag känner igen dig... - Är det verkligen så? Moderns förhoppningsfulla röst kom knappt fram genom näsduken som hon tryckte hårt mot sin näsa och mun, och Norea lutade sig lätt åt hennes håll för att höra bättre: Ja, jag tyckte ju själv att det lät konstigt när doktorn sa att du inte ens skulle känna igen din egen mamma. Bettys röst blev mer bestämd och hon snöt sig ljudligt i näsduken. - Men pressa henne inte att komma ihåg sådant hon kanske faktiskt inte minns. Sylvia lät irriterad och suckade demonstrativt när hon såg sin moders ögon på nytt fyllas av tårar: Det bästa är väl kanske att hon av oss får veta så mycket hon kan om sitt liv, så hon kan börja om... men kanske inte helt och hållet som det såg ut för ett halvår sedan. Norea tittade förvirrat på sin syster, osäker på vad hon skulle svara. - Sylvia! Moderns röst lät plötsligt mycket skarp. Du är så snäll och är tyst. Jag ska svara på Noreas frågor, men som doktorn sa till oss ute i korridoren så har vi gott om tid med att prata med henne och behöver inte berätta allt idag. Nu vill jag bara umgås på ett trevligt sätt med mina två döttrar. Norea såg förvånat hur hennes syster plutade något med munnen, som om hon var en ung flicka, och sedan skakade lite lätt på huvudet och gick och satte sig på fåtöljen som stod i hörnet. Modern kramade lätt Noreas hand som hon hållit i, och släppte den sedan och tog fram stolen som stått vid garderoben och ställde den precis bredvid sängen. Hon satte sig med en lätt suck, och tittade mjukt på Norea. Läs mer på http://www.solrosen.de/lovgren.htm