Vad är en neger? : Negritude, essentialism, strategi
| Författare | |
|---|---|
| Förlag | Glänta produktion |
| Format | Häftad |
| Språk | Svenska |
| Antal sidor | 368 |
| Vikt | 350 gr |
| Utgiven | 2005-06-01 |
| ISBN | 9789197560719 |
"Mikela Lundahls läsningar är samvetsgranna, men även provokativa. Hon utmanar den stadfästa bilden av négritude, men hon gör det med en nyanseringsvilja och omsorg om vad som faktiskt står i texterna som övertygar."
(Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet)
Vad är en neger? är den första svenska studien av "negritude", idén om negerhet. Idéhistorikern Mikela Lundahl ser i negritude-rörelsens essentialistiska betoning av ursprunget en antikolonial strategi - en strategisk essentialism. Till sist handlar det om att göra sig mer lyhörd för vad människor vill göra, än för vad de säger att de är - svarta, vita, svenskar, invandrare.
Negrituderörelsen föddes på 1930-talet som ett motstånd mot det koloniala samhällets rasism, för att så småningom bli en del av den afrikanska kampen för självständighet. Rörelsen blev känd som en "antirasistisk rasism" och ansågs essentialistisk, inte minst på grund av Jean-Paul Sartres omdömen. I ljuset av moderna postkoloniala teorier omvärderar Mikela Lundahl den bilden: betoningen av det afrikanska ursprunget kan istället tolkas som en antirasistisk och antikolonial strategi, en strategisk essentialism. Neger är något man blir genom att leva i ett samhälle där hudfärgen är avgörande. Med negritude uppstod emellertid en möjlighet att aktivt välja denna egenskap, för att på så vis göra sig oberoende av den vita kolonialistiska ordningen. Att negrituderörelsen använde ordet neger, som även på den tiden var ett laddat ord, var ett högst medvetet val. Genom att bejaka ord, argument och föreställningar som den vita kulturen använde för att förtrycka de svarta lyckades denna rörelse överbrygga såväl klassklyftor som regionala klyftor. Lundahl följer denna kamp genom sin studie av rörelsens centralgestalter, Aimé Césaire och Léopold Senghor, och deras förhållande till den samtida politiska verkligheten. Syftet är inte i första hand att utforma en antirasistisk strategi idag, utan att lära oss mer om kolonialismen, vad den var och vad den fortfarande gör med oss.
"Negritude var aldrig till för att västerländska intellektuella som vantrivs i kulturen skulle kunna spegla sig i den. Det var helt enkelt ett led i kampen mot rasism för svarta världen över."
Mikela Lundahl är kulturskribent, idéhistoriker vid Göteborgs universitet och Köpenhamns universitet, samt medlem av tidskriften Gläntas redaktionsråd. Redaktör för Kairosvolymen Postkoloniala studier.
(Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet)
Vad är en neger? är den första svenska studien av "negritude", idén om negerhet. Idéhistorikern Mikela Lundahl ser i negritude-rörelsens essentialistiska betoning av ursprunget en antikolonial strategi - en strategisk essentialism. Till sist handlar det om att göra sig mer lyhörd för vad människor vill göra, än för vad de säger att de är - svarta, vita, svenskar, invandrare.
Negrituderörelsen föddes på 1930-talet som ett motstånd mot det koloniala samhällets rasism, för att så småningom bli en del av den afrikanska kampen för självständighet. Rörelsen blev känd som en "antirasistisk rasism" och ansågs essentialistisk, inte minst på grund av Jean-Paul Sartres omdömen. I ljuset av moderna postkoloniala teorier omvärderar Mikela Lundahl den bilden: betoningen av det afrikanska ursprunget kan istället tolkas som en antirasistisk och antikolonial strategi, en strategisk essentialism. Neger är något man blir genom att leva i ett samhälle där hudfärgen är avgörande. Med negritude uppstod emellertid en möjlighet att aktivt välja denna egenskap, för att på så vis göra sig oberoende av den vita kolonialistiska ordningen. Att negrituderörelsen använde ordet neger, som även på den tiden var ett laddat ord, var ett högst medvetet val. Genom att bejaka ord, argument och föreställningar som den vita kulturen använde för att förtrycka de svarta lyckades denna rörelse överbrygga såväl klassklyftor som regionala klyftor. Lundahl följer denna kamp genom sin studie av rörelsens centralgestalter, Aimé Césaire och Léopold Senghor, och deras förhållande till den samtida politiska verkligheten. Syftet är inte i första hand att utforma en antirasistisk strategi idag, utan att lära oss mer om kolonialismen, vad den var och vad den fortfarande gör med oss.
"Negritude var aldrig till för att västerländska intellektuella som vantrivs i kulturen skulle kunna spegla sig i den. Det var helt enkelt ett led i kampen mot rasism för svarta världen över."
Mikela Lundahl är kulturskribent, idéhistoriker vid Göteborgs universitet och Köpenhamns universitet, samt medlem av tidskriften Gläntas redaktionsråd. Redaktör för Kairosvolymen Postkoloniala studier.
