Populär världsbildsvetenskap : tema historier

Den moderna människan, homo sapiens, har funnits i ca 40000 år. Att odla mat, istället för att samla in den eller jaga den, har vi bara gjort i ca 10000 år. Först då kunde en del av oss övergå, från att leva i små nomadiska grupper på några dussintal individer, till att leva i byar med en stambefolkning på några hundratal. Levt i samhällen så stora att alla inte känner alla har vi bara gjort i ca 6000 år. Konsten att leva i så stora samhällen kallas civilisation av många. Först för 3000 år sedan uppfanns ett skriftspråk. Till en början mest som ett bokföringssystem för säd och djur. Det utvecklades tillsammans med handeln. Det började inom några sekler också att användas för att skriva historia. Det Trojanska kriget som utspelade sig under denna tid blir det första kriget med en nedskriven historia, i eposet Iliaden, som vi kan läsa än idag. På de gamla grekernas tid var historier avsedda som rättesnören för handlandet. Nedskrivna historier från skriftspråkets tidiga barndom som kommit att påverka en hel värld är naturligtvis historierna om Abraham, som står som stamfader till de tre "bok"-religionerna; judendom, kristendom och islam. Mitt tidigare ointresse för ämnet har berott på att historia även i modern tid använts för att frammana myter, religiösa och andra, om den egna nationens, folkets eller dess ledares ärorika förflutna, som ofta nog lett till krav på återupprättelse (ofta blodig) av något förlorat som egentligen bara funnits i just historierna. De följande artiklarna i denna temaserie är resultatet av ett nyväckt intresse att skriva en historia om historierna som påverkat mig. Min förhoppning är att jag delar tillräckligt många av historierna för att det ska vara upplysande även för andra än mig själv. Intresset väcktes av en artikel i Dagens Nyheter den 24 september 2005 av Arne Ruth. Artikelns anslag drog genast undan mattan från mina förment historielösa fötter. Arne Ruth skriver: "Jag kan inte sjunga 'Du gamla, du fria' utan att känna mig pinsamt berörd. Jag har aldrig hissat en svensk flagga. Så djupt är jag präglad av efterkrigstidens flykt från nationell symbolik i mitt hemland." Att det skulle vara just min plats i historien, som ett efterkrigsbarn i Sverige, som så exakt lika format mina egna fördomar i frågan blev helt plötsligt pinsamt uppenbart. Eller med Arne Ruths ord: "Mina blandade känslor avspeglar paradoxen i efterkrigstidens svenska nationsuppfattning. Vi föreställde oss att vi hade emanciperat oss från nationell inskränkhet. Just därför kunde vi känna extra stolthet över att vara just svenskar." Jag måste för mig själv erkänna att jag motståndslöst hade svalt den historia som Arne Ruth beskriver även i artikelns fortsättning: "Den svenska efterkrigsmodellen behövde aldrig definieras som en nationell ideologi. Den kunde tvärtom framstå som motsatsen till nationalism. Sveriges roll i världen, landets uppslutning bakom Förenta nationerna, dess roll som medlare mellan öst och väst, dess engagemang i kampen mot fattigdom, kolonialism och rasförtryck - allt kunde ses som en logisk förlängning av de inre strävandena i världens modernaste välfärdsstat. Sveriges nationella intressen tycktes sammanfalla med villkoren för det internationella framsteget. Det som var bra för svenskarna var bra för världen." Liksom Arne Ruth har jag fått revidera min syn på historien. Jag är lite barnsligt stolt över att vara årsbarn med FN-deklarationen om mänskliga rättigheter 1948. Denna deklaration togs dock mot bakgrund av både en omfattande systematisk folkutrotning samt en omvälvande etnisk rensning meddelst folkförflyttningar i efterkrigstidens Europa. Tony Judt sammanfattar det hela i sin mäktiga Postwar: A history of Europe since 1945 med att resultatet av första världskriget var en omfördelning av ländernas gränser, medan resultatet av andra världskriget var en omfördelning av ländernas folk, så att Europas länder efter kriget framstod som effektivt etniskt rensade. Lite skrämmande är att jag så barnsligt lätt låtit mig anpassas till de krav moderniseringen av samhället ställer på individen. Den "skandinaviska lösningens" historia, intimt förknippad med socialdemokratin (och närgånget berättad av Francis Sejersted i Socialdemokratins tidsålder: Sverige och Norge under 1900-talet), var bara en av många modeller som prövades i efterkrigstidens Europa och inte med självklarhet det bästa sättet att balansera det moderna samhällets krav mot individens behov. Och så var det det här med oändligheten. En sak som jag funderat över är vad en gammal kamrat till mig och tillika stor djurvän en gång förvånade mig med att säga om skillnaden mellan oss och djuren. Vi står närmare Gud, sa han. Jag skulle uttrycka det annorlunda. Jag tror att det är genom vår förmåga att uppleva rörelse som vi står i kontakt med oändligheten. Men nog kan många djur uppleva rörelse minst lika bra som vi. Det är dock en glidande skala. I den ena änden kan t ex stenen inte uppleva rörelse alls, medan vissa växter kan det i viss mån och i allt högre mån djuren och vi. Det som skiljer oss från djuren är att vi är överlägset bäst på att utnyttja vår kontakt med oändligheten till att skapa allsköns artificiella rörelseformer. Det finns en skara seriösa vetenskapsmän som på fullt allvar anser att man genom artificiella medel kan åstadkomma den mycket säregna rörelseformen evigt liv. Oändlighet är inget som man kan överlåta till filosofer och religiösa uttolkare eller ens matematiker (som kanske är de som i sin yrkesroll mest använder sig av en slags kontakt med densamma) att ensamma få uttala sig om. Vi har alla en subjektiv erfarenhet av direktkontakt med oändligheten. Där är vi alla experter. Därför kan vi alla ha synpunkter. Vad skiljer då en livssyn som bygger på världsbildsvetenskap från religös tro i traditionell mening? Om detta och mycket annat som rör vår kontakt med oändligheten (Är förresten den kontakten oändlig?) handlar även detta temanummer om historier.