Lyktan

<em>Någon strök honom över kinden. Han vände på sig och öppnade ögonen. Den vackra taklampan som kom från morfars hus fick honom att förstå att han låg i sin säng i sitt rum i föräldrahemmet. En kvinna satt på sängkanten bärande en svart hatt med flor som dolde hennes ansikte.</em>
<em>”Mor.”</em>

<em>Han satte sig upp och slog armarna kring henne och tryckte sitt ansikte mot hennes bröst. Han ryste till. Klänningen var kall. Han vred på huvudet och tryckte det hårdare mot bröstet, det var tyst, inga slag.</em>
<em>Långsamt vände han blicken upp mot hennes ansikte. Den var blek och hopsjunken under floret. Tungan skymtade som en svart snigel i den halvöppna munnen. Han skrek.</em>

Plötsligt föll han handlöst och slog hårt i något. Bortom mörkret hörde han snabba steg och ett kraftigt ljus slog honom rakt i ansiktet.
”Franz.”

Han kurade ihop sig på golvet invid sängen. Smala flickarmar slog sig runt honom och en varm kropp med hjärtslag tryckte sig mot honom. Han kände igen rösten och han slog armarna kring henne och klamrade sig fast. Så låg de. Helt tysta. Han kände hennes andetag och hur tårarna fuktade hans kind.

Född 1970 och uppvuxen i Flarken, ett litet samhälle i Västerbotten, där ljuden av råmande kor, dånande höfläktar och lukten av nyslaget hö var centralt. En fantastisk uppväxt med naturen tätt inpå. Efter gymnasiet gick flyttlasset vidare till Umeå och med tiden till Sävar, en litet samhälle strax norr om Umeå, där jag idag bor med min fru och yngsta sonen.
Jag har dyslexi och fick under mellanstadiet en hjälplärare som gav mig en skrivbok med uppmaningen att jag skulle skriva en berättelse som hon sedan kunder rätta och gå igenom med mig. Ett lysande drag från en lysande pedagog.
Jag skrev ett flertal skrivböcker med berättelser och någonstans föddes längtan att skriva på riktigt. Men livet kom i mellan och det stannade som en dröm till 2010 då jag efter en rad med händelser bara satte mig ned och började skriva. På det följde ett antal kurser och slutligen 2021 så satt jag med min första bok i handen. 11 år är en lång tid, men då har jag skrivit om den första boken fyra gånger innan jag kände mig nöjd med innehållet. Och nu sitter jag här med uppföljaren.

Jag hoppas ni tycker om den!
<em>David Aretorn</em>