Det osynliga traumat - om läkande samtal : om känslomässig brist och dess konsekvenser. Om läkning och hur man gör i praktiken
Författare | |
---|---|
Förlag | Argos/Palmkrons Förlag |
Genre | Psykologi |
Format | Häftad |
Språk | Svenska |
Antal sidor | 145 |
Vikt | 340 gr |
Utgiven | 2014-07-16 |
SAB | Vlbd |
ISBN | 9789189638327 |
Under tjugofem år som privatpraktiserande psykoterapeut i Stockholm har jag arbetat med patienter som lider av svåra känslomässiga bristtillstånd. I nära samarbete får jag varje dag och timme delta i ett kontinuerligt lärande och värdefull kunskap har kommit mig till del under åren. Jag tror mig förstå att min kunskap och arbetssätt som psykoterapeut inte är allmängiltig. Flera av mina patienter har gått i andra terapier utan att ha fått hjälp med eller förståelse för sin tidiga problematik. En mer intellektuell psykoterapiansats har betonats i dessa terapier. Denna bok handlar om långvarig psykoterapi med svårt traumatiserade patienter som lider av djupa känslomässiga bristtillstånd och lever i outhärdlig existentiell ensamhet och isolering. Johan Beck-Friis talar i sina böcker om den "smärtsamma känslolösheten", anestesia dolorosa på latin, ett talande begrepp som speglar ett typiskt depressivt symtom. Det handlar om den plågsamma förnimmelsen att vara utan känslor och samtidigt uppleva smärtan av att vara inlåst i sig själv. Att vara utestängd från gemenskap med andra och samtidigt inte kunna bryta denna onda cirkel, ger plågsamma känslor av utanförskap.Ett tillstånd av tomhet som man måste fylla och kompensera. Det gör oändligt ont att inte kunna känna. Anestesia dolorosa innebär att vara medveten om omognaden men samtidigt oförmögen och förlamad att kunna göra något åt den. Den depressive känner sig också ensam ansvarig för sin svårighet. Självhatet och självbestraffningen blir istället följden. "Det osynliga traumat" är mitt arbetsnamn på dessa svåra bristtillstånd, denna djupfrysta problematik med sina bottenfrusna känslor. Det sanna självet ligger gömt under många lager av rädslor, rädslor som sträcker sig från en stilla oro ner till djup desperation, panik, skräck och fasa. Rädslor som handlar om att vara dålig och värdelös och leva med djupaste skam. Rädslor för att jag som terapeut inte heller ska förstå, inte heller kunna se det gömda självet, inte heller tycka om det. Att också jag ska nedvärdera och hata självet, också invadera, utnyttja och använda självet för egna behov, också vilja lämna det, också svika det och framför allt inte heller orka med det. Alla lager måste vi igenom och det tar tid, ofta mycket lång tid. Men i djupet lever det sanna självet instängt och nerfruset, det övervintrar i sitt skyddande hölje, i sin glaskupa, i sitt utanförskap av djupaste nöd och det har aldrig förlorat hoppet helt. Det spirande självet väntar och hoppas på att någon ska se och förstå. Ett ömtåligt hopp om att det ska vara möjligt att få gå tillbaka och åter påbörja den process som avbrutits. Jag tänker på att de människor som kommit in genom min mottagningsdörr och vågat stanna kvar är oerhört modiga. Dessa tappra som vill, kan och är redo att tillsammans med mig gå till botten med sina inre trauman. Som de så ofta sagt: "Jag hade inget val! Det handlade om liv eller död!" Denna inre livskraft som grep tag, berörde och väckte upp mina moderskänslor till ytan. Jag visste därmed att vårt arbete var möjligt och skulle ge resultat. Kraften hos patienten, denna starka motiverade inre livskraft kommer att tillsammans med min vitalitet att ta oss igenom dessa djupa svåra trauman och det krävande arbetet med dem. Många gånger har jag fått förtroendet att möta, följa och lära av patienten. Jag är oerhört tacksam. Boken handlar om erfarenheter och kunskap jag fått i nära samarbete med mina patienter, kunskaper som jag känner behov av att få förmedla. "Att lära av patienten" har varit min ledstjärna under många år. I början av 90-talet var jag med om en så omvälvande erfarenhet i mitt yrkesliv, att den för alltid förändrade mitt arbetssätt. Det handlar om ett forskningsprojekt om terapiseparation där jag mötte 25 patienter efter avslutad psykoterapi. Deras terapi- och separationserfarenheter, ibland närmast brutala erfarenheter, lärde mig vad som är centralt och viktigt i terapier och är därigenom den bästa psykoterapiutbildning jag någonsin genomgått. Dessa personligen genomlevda erfarenheter skulle tvinga mig att för alltid lämna en-personsperspektivet till förmån för två-personsperspektivet inom psykologifältet. Med andra ord från psykoanalytisk driftsteori till objektrelations- och andra relationsteorier. Erfarenheterna från forskningsstudien publicerades i boken "Den blomstertid nu kommer. Patientens separation från terapeuten" (2001). Om detta vill jag berätta. Men först skildrar jag "mina yrkeserfarenheter som ett liv i lärande" och gör därefter försök att åskådliggöra hur dessa kunskaper kan översättas i praktiskt läkande psykoterapeutiskt arbete för människor med tidiga anknytningsskador. Här använder jag Ingela Josefsons mångåriga forskning på området yrkeskunnande. Som professor i arbetslivskunskap och praktisk kunskap har hon myntat begreppen "påståendekunskap" och "förtrogenhetskunskap", teori och praktisk kunskap, som två aspekter av yrkeskunnande. När den teoretiska kunskapen fylls med praktiska erfarenheter kan både påstående- och förtrogenhetskunskap så småningom bli levande, menar hon. Förmågan att se vilka detaljer som är betydelsefulla och vilka som är ovidkommande är resultatet av en intrikat sammanvävning av praktik och teori. De kan inte skiljas åt. Under rubriken "Mitt psykoterapeutiska arbete i praktiken" försöker jag beskriva och levandegöra arbetet genom konkreta exempel. Här nedan nämner jag teorier och teoretiker som påverkat mig mest och på vars grund jag vilar. Den första är Alice Miller som jag läste sent 80-tal. Hennes idéer om det inre barnet, som måste få känna och uppleva all sorts känslor i ett djupgående sorgearbete berörde mig starkt. Likaså André Greens artikel "Den döda modern", om en mor som är psykiskt död för sitt barn, kunde jag ta del av ungefär samtidigt. Dessa artiklar fördjupar min förståelse av "det osynliga traumat". Några rader om den relationella psykoterapin som betonar samspelet mellan patient och terapeut och som är så viktig i psykoterapeutiskt arbete. I slutet av boken, i Appendix, gör jag en utvecklad redogörelse över andra teoretikers arbeten som också betyder mycket för mig. John Bowlby, anknytningsteorins förgrundsgestalt med begrepp som trygg respektive otrygg anknytning om i samband med forskningsstudien om terapiseparation. Bowlbys efterföljare presenterar vidare nya och intressanta rön kring D-anknytning och dissociation, begrepp för svåra känslomässiga bristtillstånd. Donald W. Winnicotts kärleksfulla syn på barnet med användbara begrepp som sant och falskt själv samt hållandefunktionen och Daniel Sterns spädbarnsforskning och begreppet intersubjektivitet gav mig viktiga pusselbitar. Silvan Tomkins affektteori kom jag i kontakt med i mitten av 90-talet och Allan Schore som kopplat samman neurobiologi och anknytningsteori och betonar reglering av känslor läste jag tidigt 2000-tal. Joachim Bauer redovisar spegelneuronteorin, om intuitiv kommunikation, och menar att spegling och resonans utgör grunden i den terapeutiska processen. Boken avslutas med 18 patienters berättelser om sina terapier hos mig. Samtliga har "det osynliga traumat" i sin botten. Jag har bett dem att berätta om sina terapier samt fundera på vad det var i terapin som läkte? Min referensram vilar på psykodynamiska grunder med förankring inom anknytningsteori, utvecklingsteori, affektteori, objektrelations- och andra relationsteorier. Jag använder mig av både kognitiva och pedagogiska inslag i mitt arbete och inspireras av intersubjektivitetsteori, genusteorier och neurovetenskap. Jag kallar mig själv eklektier. Då jag under många år arbetat med människor som bär på djupa bristtillstånd är jag framför allt en ersättare förälder, den känslomässiga föräldragestalt patienten aldrig hade. Det personliga ansvaret är en konsekvent linje i mitt arbete. Jag ansvarar för att behandlingen går framåt, blir en bearbetande psykoterapeutisk process och därmed också för behandlingens resultat. Den finlandssvenske filosofen Hannes Nykänens tankar om samvetets plats i vårt moraliska och psykologiska liv och dess koppling till kärleken stämmer väl med mina. Att leva är att leva med sitt samvete. Han menar att moral och samvete alltid handlar om våra relationer och om kärlekens möjligheter. Således argumenterar jag för användandet av flera teoretiska synvinklar för förståelse av människan, men framför allt måste teorierna vara parade med omsorg, omtanke och medmänsklighet. Ingen terapi borde få pågå utan närhet, engagemang, kärlek och ansvar. Det är också nödvändigt att lyssna till och skräddarsy behandlingen efter patientens behov och önskemål. Som privatpraktiserande har jag kunnat följa och anpassa terapier efter behov. Materialet till denna bok har länge funnits inom mig. Kanske är jag först nu mogen och formulera och berätta om erfarenheter jag fått möta och lära av under många viktiga år. Jag hoppas kunna förmedla det jag önskat. Att skriva i sitt huvud är lätt. Där flyter meningarna fram, en hel bok kan skrivas under loppet av en dag. Längre tid tar det att berätta om det jag vill skriva, men oändligt så mycket längre tid att skriva ner det man vill berätta. En person som genom åren lyssnat till mina yrkeserfarenheter är psykoanalytiker Barbro Martell, min vän och granne sedan många år. Genomgående har hon sett min kunskap som viktig och enträget uppmuntrat mig att skriva. När jag sviktat och velat smita från uppdraget som jag ju egentligen gett mig själv, har hon med stort tålamod fört mig tillbaka till uppgiften. För en tid sedan gav hon mig en bok med titeln "Mamma för alltid", en liten bok med bilder och citat om moderskap. "Du tycker ju om att vara mamma, eller hur?" Sa hon och log. Hon har rätt! Jag tycker mycket om att vara mamma, farmor, mormor och en komplementär föräldragestalt i min mottagning. Varmt tack, Barbro! Socionomen och psykoterapeuten Eva Norrby har genom åren uppmuntrat mitt skrivande. Stort tack Eva, för Ditt viktiga stöd! Jag ingår i en skrivargrupp "Tankesmedjan" tillsammans med Margareta Lalander och Sture Nyman, två vänner och skrivande kollegor, båda erfarna leg-psykologer och psykoterapeuter. Mitt varmaste tack till Er båda för Ert aldrig sviktande stöd! Slutligen vill jag tacka samtliga mina patienter, var en en av Er, för allt Ni förmedlat, gett och lärt under många år! Tillsammans har vi försökt att synliggöra, åskådliggöra och beskriva "det osynliga traumat" och "de traumatiserade barnens inre värld". Boken, som är ett resultat av många djupa berörande möten, tillägnar jag Er! Varmaste och djupaste tack till Er alla! Vi ger nu kunskapen vidare. Viska mot klippan. I ett gömsle lyssnar någon, tar emot ordet, för det vidare och fullbordar det. Samepoeten Paulus Utsi Stockholm i januari 2014 Maj-Britt Nilsson Leg psykolog, leg psykoterapeut Specialist inom klinisk psykologi