Rosé-Marie och prästjäveln

”Jag stod mitt på kyrkogården med händerna fulla av gödsel. En fluga surrade runt min näsa. Instinktivt viftade jag bort den, vilket naturligtvis ledde till att jag även fick gödsel i ansiktet. En kort stund funderade jag på om det inte vore ett bra läge att inse att jag förmodligen skulle vara singel resten av livet, men sedan insåg jag att om jag bara duschade ett par, tre, fem gånger när jag kom hem så skulle jag kunna vistas bland folk igen. Tyvärr kunde jag inte gå hem än. Jag var tvungen att vänta på att Rosé-Marie, min granne och nya bästis, kom tillbaka från den senaste hämndaktionen mot mannen som vi nu för tiden kort och gott kallade ’prästjäveln’. Med andra ord, inget annat att göra denna vackra sommarkväll än att fortsätta lukta koskit. Sedan kom Rosé-Marie springande och ropade ’Vi måste sticka! Jag tror jag kanske hade ihjäl honom!’ och det var inte så mycket annat att göra än att torka av det värsta av gödseln på gräsmattan och sticka därifrån.” "Rosé-Marie och prästjäveln" är en dråpligt underhållande skröna som erbjuder både igenkännande leenden och ett och annat gapskratt. Anita Winblad lindar skickligt in det allvar som är bokens ryggrad i absurda, eskalerande situationer – perfekt läsning för alla som någonsin velat hämnas på översittare.