Vad söker du, varg?

 »Jag läste Eva Vezjnavets roman och kände igen byn där jag växte upp. Hon väckte den till liv  i min själ.« Svetlana Aleksijevitj  

»Ryna satte sig på huggkubben vid lidret och brast i gråt. Ingenting skulle hon få tillbaka. Hon hade kuskat runt i världen på måfå, så långt från allt som verkligen var viktigt. Låt vara att det var snett och vint och halvdött, men det här, det var hennes, det var det enda som var viktigt.«

Ryna har fått sparken från äldreboendet i Darmstadt och just kommit hem till byn i södra Belarus för att begrava sin farmor -- släktens sista lövjerska, eller häxa eller klok gumma, beroende på vem man frågade. Vågorna av avkulakisering och deportationer, nio regimer och två krig hade spårlöst dragit förbi släktgården -- eftersom ingen ville ha med gummorna Sira att göra, vare sig i krig, revolution eller fred. Gud är fjärran och till ipe är det långt genom skog och kärr...

 

Eva Vezjnavets, f. 1972 utanför Minsk, Belarus, pseudonym för Sviatlana Kurs, journalist, översättare och prisbelönt författare, lever och verkar numera i Warszawa. Vad söker du, varg? var den första romanen som utgavs på Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs nya förlag för kvinnliga författare i Belarus och hennes första roman i svensk översättning.

 

KRITIKERRÖSTER

 

»För dem som förknippar belarusisk litteratur med Vasil Bykovs visserligen smärtsamma men ändå lugnt realistiska krigsminnen kan Eva Vezjnavets kännas som ett slag i ansiktet. Man blinkar förskrämt inför det konstanta våldet i denna kaotiska och suggestiva krönika från ett avlägset hörn i södra Belarus. [] en text som tar andan ur en.« Kristina Rotkirch, Hufvudstadsbladet

 

»Människan är människans varg är ett slitstarkt romerskt ordspråk. Det är temat i belarusiska Eva Vezjnavets sensationellt läsvärda lilla roman, Vad söker du varg? Här skriver Eva Vezjnavets vidare i Isaak Babels tradition, med sin egen pregnanta stämma. Hennes stil är en blandning av skröna och legend, förmedlad av personliga röster, skrävlande, insisterande och okuvligt levande röster som vill hinna ge sitt vittnesmål, innan någon slår dem i huvudet.« Ulrika Knutson, Expressen