Vårt folk : en resa genom den litauiska förintelsen

Vårt folk - en resa genom den litauiska förintelsen är resultatet av ett samarbete mellan ett till synes mycket omaka par: En världsberömd och fruktad, ­judisk nazist­jägare, vars släkting mördades i Litauen ­under Förintelsen, och en välkänd litauisk författare och journalist, vars släktingar deltog i judeför­följelserna.

Tillsammans bestämmer sig paret för att på plats i Litauen utforska det mörka kapitel i landets historia som utspe­lade sig under den nazityska ockupationen 1941-1944.

Förintelsen i Litauen utmärkte sig på flera sätt. I inget annat land (med en större judisk befolkning) i det av Hitler ockuperade Europa utrotades en så stor andel av de judiska invånarna.

Av de 220000 judar som fanns före kriget dödades 96 procent. Endast 8000 överlevde. Den inhemska befolkningens deltagande i Förintelsen var unikt i sin omfattning, då omkring 20000 litauer medverkade i någon form. Därtill tog litauerna aktiv del i judeutrotningen även i Vitryssland.

Landet har inte på allvar gjort upp med sitt förflutna. Krigsförbrytare hyllas än idag som hjältar och gator och torg är uppkallade efter personer som deltog i mördandet.

 

OM FÖRFATTARNA
Ruta Vanagaite är litauisk journalist och författare. Efraim ­Zuroff, född i USA med släktband till Litauen, är israelisk historiker och föreståndare för Simon Wie­sen­­thal-centret i Jerusalem.

 

FÖRFATTARNA OM BOKEN

Efraim Zuroff: För ert eget bästa, för era barns skull, måste ni se ärligt på det förflutna. Ju förr ni gör det, desto snabbare kommer Litauens enorma sår att läka.

Ruta Vanagaite: Om Frankrike erkän­de sin skuld först efter 50 år kommer Litauen att behöva lika lång tid.

Efraim Zuroff: Nej, Litauen behöver 90 år, eftersom ert brott var större och er ­förmåga att ta itu med dem mindre. Fransmännen samlade sina judar och skickade dem utomlands för att dödas där. De ­dödade dem inte. I Litauen var det litauerna själva som dödade judarna. Ert folk.

Ruta Vanagaite: Vårt folk, våra stackare.

Efraim Zuroff: Ni kan gråta till Domedagen, men faktum kvarstår. Ni måste möta sanningen. Ni, inte jag. Vet du varför litauerna hatar mig? För att de vet att jag har rätt.

Ruta Vanagaite: Så låt mig se om ni har rätt eller ej. Låt mig se sanningen. Vi gör det tillsammans. Låt oss resa runt i Litauen och lyssna på människor som minns. En resa med fienden! Bensinkostnaden ­delar vi på. Dessutom hoppas jag att vi inte kommer att gräla hela tiden och att resan inte blir en mardröm.

Efraim Zuroff: Bra. Låt det bli en resa med fienden men utan bråk.

 

UT SVETLANA ALEKSIJEVITJS FÖRORD

Framför oss har vi en bok som borde ha skrivits på 1990-talet, när vi var mer öppna för sanningen, men den har kommit först nu. Bättre sent än aldrig. Det är en hemsk bok. Men att säga att en bok om Förintelsen är hemsk säger ingenting.

I det lilla Litauen finns det 227 platser gropar, diken där judar sköts. Vid några av dem har man satt upp skyltar men på andra ställen har marken redan övertagits av privata jordägare. Man sköt 200000 judar. Nästan alla judar i landet!

Detta ville man glömma, såväl krigsgenerationen som nu deras barnbarn: av mördarna var fler litauer än tyskar. Tyskarna var hundratals, litauerna tusentals.

Varifrån kommer de fina möblerna och guldföremålen i byarna? frågar författarinnan.

Överallt spår av ett brott. En hel del vittnen som hon fann berättar viskande.

Varför viskar ni?

Dom dödar mig.

Vem kommer att döda dig?

Litauerna.

Man hotar Ruta Vanagaite också. Många hatar henne: släktingar, vänner, politiker ...

Alla vill vara offer, ingen vill vara bödel. Folk tycker mer om myter än om sanningen.

Ni kommer att gråta över den här boken. Men man måste tänka också. Begrunda hur snabbt människan upphör att vara mänsklig, hur lite människa det finns i människan, hur lätt det är att sopa bort den tunna kulturfernissan.

Jag vet inte hur man ska rädda människan. Ruta Vanagaite har en förtvivlad önskan om att göra det ...