Som ett palats i Venedig

<p ><span >Jag finns inte kvar i hans medvetande, men han kommer alltid att vara en del av mig. </u>

<p ><span >Det var länge sedan han visste vem jag var. Nu är det bara kvinnan vid hans sida som uppfyller honom. Hon virkar på en schal, håller upp den då och då och drar i den. Varje gång hon håller upp den och drar i den, tar även han tag i den. De drar lite åt varsitt håll. Deras blickar möts och de ler mot varandra. Det lätt förvirrade uttrycket i hans bruna ögon försvinner för ett ögon­blick.</u>

<p ><span >Det gör ont i mig. Det är mig han ska se på med den blicken. Det är min blick. </u>

<p ><span >Nu är jag här för sista gången , säger jag. </u>

<p ><span >Orden stockar sig i halsen. Jag känner att ögonen blir fuktiga. Det har tagit lång tid att komma fram till beslutet. Jag vet att det är rätt.</u>

<p ><span >Jaså, ska du sluta? Ja dig har jag ju sett länge. Han ler mot mig och skakar min hand. Ellen, hon ska sluta här. Vi måste säga adjö och tacka så mycket för den här tiden.  </u>

<p ><span >Han gör en ansats att ge mig en artig puss på kinden. Då reser sig Ellen också upp. Virknålen faller med ett klirr på golvet. Han böjer sig genast, plockar upp den, överlämnar den till henne med en bugning, som vore den en ros. Hon stryker honom över kinden och över det burriga håret. De sätter sig ner, drar på nytt i schalen tillsammans och ler mot varandra.</u>

<p ><span >De märker inte när jag går.</u>