Radion och språket : om lyssnare, hallåmän, språkvård, dialekter och svordomar

Får man svära i radio?

 

När Åke Jonsson var fem år börjande han drömma om att bli hallåman i radio. Tjugo år senare blev det verklighet när han började på Radiotjänst som hallåman och medarbetare på sportredaktionen. Han var då den förste hallåmannen som vuxit upp norr om Dalälven och fick jobbet först efter att ha tränat bort sina västerbottniska ö-ljud.  

1981 blev han först igen, när han fick Sveriges Radios nyinrättade tjänst som språkvårdare. Med sin bakgrund som radiomedarbetare och dessutom en avhandling om radiolegenden Sven Jerrings språk på meritlistan var han som klippt och skuren för uppdraget. 

Här berättar Åke Jonsson radions och sin egen historia ur ett språkligt perspektiv. Alltsedan Radiotjänst startade sina sändningar i januari 1925 har språket stått i fokus, både hos radions ledning och medarbetare och hos alla engagerade lyssnare. Radion stora genomslagskraft som nyhetsförmedlare, folkbildare och underhållare har på en och samma gång betraktats som en möjlighet att sprida såväl god svenska som språkligt fördärv.  

Dialekter, svordomar, uttal av namn och ord och vilka röster som ska få höras i etern har diskuterats och debatterats från första stund. Åke Jonsson berättar om frågorna och svaren och om hur synen på språket i radion har förändrats eller inte under snart hundra år.