Per L-B Nilsson: Chicago/Ireland

Den första resan till Irland ägde rum i mitten av sextiotalet och sedan dess har Per L-B Nilsson regelbundet återvänt med sin kamera. Merparten av bilderna i detta urval fotograferades i Dublin 1967, men har också tillkommit under sjuttio- och åttiotalet i Galway, Tralee, Tubercurry och Derry. Sista bilden är från 1990, men projektet pågår fortfarande. När det gäller Chicagobilderna är tidsspannet betydligt kortare. De tillkom åren 1981 84, i samband med att Per L-B Nilsson studerade vid Institute of Design en skola med rötter i Bauhaus och där fotografer som Harry Callahan, Aaron Siskind, Garry Winogrand och David Plowden satt sin prägel. Gatan är bildernas gemensamma nämnare och motiv hör till fotografins äldsta genrer. Fotografin och den moderna staden är två intimt sammanvävda fenomen, och sedan Louis Daguerre framställde daguerreotypin Boulevard du Temps år 1838 har det föränderliga gatulivet utövat en stark lockelse på många fotografer. Det är dock stor skillnad mellan städerna på Irland där Per L-B Nilsson fotograferat och Chicago, vilket bilderna tydligt visar. Mest iögonenfallande är skalan: husens höjd och gatornas bredd, men också tätheten och flödet av reklambudskap. Det är som om varje gathörn i Chicago genomströmmas av stadens storlek och den rastlösa energi som mängden av människor genererar. Även här finns dock ödetomter och platser där tempot och stämningen är en helt annan en kontrast som snarast förstärker det övergripande intrycket. Men gatufotografins drivkraft är inte i första hand att skildra staden, utan att fånga sätten på vilka människorna befolkar platsen; deras rörelser och blickar, och de slumpartade möten som ständigt uppstår. På Irland har kameran ofta riktats mot barn som tagit gatan i besittning och förvandlat den till en plats för upptåg och lek. De är skitiga och vilda som en flock herrelösa hundar, utan någon annanstans att ta vägen. På Chicagos gator har de flesta en målmedveten utstrålning och deras steg en bestämd riktning. De är så upptagna av sina egna tankar och ärenden att de tycks omedvetna om varandras närvaro. Jämfört med människorna på Irlandsbilderna är åldern ofta påfallande hög och många är svarta. Platsernas karaktär har påverkat både sättet att fotografera och bildernas uttryck. Den grå dagern och regnet som stilla eller häftigt har förvandlat de asfalterade gatorna till vattenspeglar skänker Irlandsbilderna en tonskala av ett helt annat slag än Chicagos skarpa ljus och hårda kontraster. För en fotograf med Per L-B Nilssons inriktning och intressen sker en väsentlig del av det skapande arbetet i mörkrummet. Med djup kunskap om de fotografiska processerna har han förstärkt dessa egenskaper, bland annat genom sättet att framkalla filmen och valet av fotopapper, vilkas specifika kvaliteter bidrar till Irlandsbildernas mjukhet och den djupa svärtan i Chicagobilderna. En annan skillnad ligger i förhållandet mellan fotografen och motivet. I bilderna från Irland befinner sig kameran i ögonhöjd och direktheten ger en känsla av samspel och ett gemensamt rum. Chicagobilderna är fotograferade på ett helt annat sätt. Den låga eller höga blickpunkten men också växlingen mellan vidvinkel och teleobjektiv betonar betraktarpositionen och ökar distansen till motivet. Skillnaderna gör att serierna inte bara har två olika tonlägen, utan också vitt skilda rytm. (Text på svenska och engelska.)