De sista vittnena : solo för barnröst

»Jag bad dem om en enda sak: att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.« - Svetlana Aleksijevitj

 

Sommaren 1941. De var barn när kriget kom. Papporna försvann till fronten, mammorna anslöt sig till partisanerna eller flydde med sina familjer, många barn som plötsligt blev föräldralösa hamnade på barnhem. Kriget på östfronten är också barnens historia, men ingen skulle nedteckna den förrän Svetlana Aleksijevitj sökte upp de överlevande och bad dem minnas. Och de mindes. En pojke hade sett grannens hund sitta och gråta på askan efter det nedbrunna huset. En flicka sprang ut för att krama en tysk soldat eftersom hon trodde att det var pappa som kom hem. En annan drömde om en ängel som övertalade henne att utstå slavarbetet i Tyskland Här är hundra berättelser om barn i krig.

 

Om »Kriget har inget kvinnligt ansikte« (2012):

»Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.« - Per Svensson

 

Om »Tiden second hand« (2013):

»Hennes arbete har kallats unikt och stor­slaget, och trots mörkret i det, omänskligheten och fasorna, är intrycket ljust, stort. Aldrig förut har bekännelselitteratur så exakt lyckats beskriva vad ett samhälle är.« Ulrika Milles

 

Om »Bön för Tjernobyl« (2013):

»Svetlana Aleksijevitjs monumentala bok­projekt Utopins röster liknar inget annat.« Christian Swalander

 

Om »Zinkpojkar« (2014):

»I Dostojevskijs efterföljd försöker hon formulera människans erfarenhet av det obeskrivliga.« Kristoffer Leandoer