Den svarta jorden : vandrande stjärnor. Del II

Krigshjältar. 

Hyllade, frilagda från tjänst och statligt pensionerade.

De trodde att de hade klarat sig.<br />Att kriget äntligen var över. I alla fall för&nbsp;deras del. Men kriget har inte ett slut för&nbsp;den som drabbats av det. Det ändrar bara&nbsp;form och gestalt. I Ioannes Löfbladhs&nbsp;och&nbsp;Vera Björnströms fall så skulle återkomsten&nbsp;från sammandrabbningen i Hässleholm&nbsp;bara vara början på ett nytt helvete.

Vi återvänder&nbsp;till en fiktiv, svart jord – till&nbsp;ett svenskt sekelskifte där ingenting är vad&nbsp;det utger sig för att vara. Vi återvänder till&nbsp;ett Falköping, vars gator alltid tycks ligga&nbsp;i skuggan av de omkringliggande platåbergen.&nbsp;Falköping. Staden som&nbsp;De Tolv&nbsp;beskyddar.&nbsp;Svea rikes nav och kallblänkande&nbsp;juvel. En metropol där drömmar&nbsp;dör, men&nbsp;även kan ta fysisk form.
Här får vi följa krigsveteranen Ionannes&nbsp;Löfbladhs vandring ner i malströmmen.
Och läsa om vad Vera Björnströms såg den&nbsp;natt då de döda stjärnorna lyste som allra&nbsp;klarast över Hässleholms söndersprängda&nbsp;nejder.&nbsp;
Detta är den&nbsp;andra och avslutande delen&nbsp;av&nbsp;Vandrande stjärnor, en fristående&nbsp;berättelse från&nbsp;Den svarta jorden.

Om Den Svarta Jorden:
Jag kan ana både Frank Millers 80-tal och&nbsp;Richard Corben när jag läser det här. Den&nbsp;här serien är, trots sitt tydliga skräcktema,&nbsp;något&nbsp;av det mest originella och mest&nbsp;välgjorda jag har sett på svenska.
Alexander Sanchez,&nbsp;Tidningen Kulturen