Ljusets fiender : västvärldens självkritik och den svenska idédebatten

Läser Johan Lundbergs Ljusets fiender som en knarkare läser FASS. Fredrik Edin, kulturredaktör på Arbetaren. I sanning en behövlig upplysningsskrift. Historisk och aktuell, med många skakande partier, skriver Per Wästberg, Svenska Akademien. Läser Johan Lundbergs Ljusets fiender som en knarkare läser FASS. Fredrik Edin, kulturredaktör på Arbetaren. Sveland är för övrigt en av Lundbergs huvudfiender, att döma av antalet gånger hon nämns i boken. Farligast av alla är dock Mattias Gardell. Han är Lundbergs främste nemesis, och inget krut sparas i nedsablingen av honom, Ann Heberlein, Expressen. Nu är bästsäljaren av Johan Lundberg här i en efterlängtad pocketversion med nytt omslag. Den borgerliga idyllen har länge haft dåligt rykte. Redan 1932 manade Artur Lundkvist till »revolt mot en civilisation, som hotar leda till sterilisering«. Det primitiva, impulsiva och ursprungliga var det som gällde istället. I Ljusets fiender följer Johan Lundberg hur den civilisationskritiska och västfientliga linjen löper, från Artur Lundkvist och modernismens födelse efter första världskriget, genom kalla kriget och fram till den svenska idédebatten på 2000-talet. Frågan är varför den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta resulterar i stöd för politiska rörelser, ideologier och förtryckarregimer där samma slags självkritik lyser med sin frånvaro. 1936 hävdade Karl Vennberg, sedermera kulturredaktör på Aftonbladet, att friheten »bara leder till trist förfall« och gladdes åt att »Hitler och Mussolini har gett sitt lands ungdom något att leva för«. 2012 ryckte Aftonbladets nuvarande kulturchef ut till försvar för den ryske massmördaren Vladimir Lenin. Ljusets fiender är litteraturhistorikern och kulturskribenten Johan Lundbergs uppgörelse med det kritiska tänkandets skuggsida i den svenska idédebatten.