Tystnadens språk

Tystnadens språk är ett försök att finna en röst för tystnaden och sätta ord på det synbarligen outsägliga. I strävan efter självkännedom och frihet stiger vi ned i flödet av ord, likt en Orfeus i sökandet efter en Eurydike, i hoppet om att frambringa klarhetens ögonblick. Inför kedjorna av ord framträder tystnaden som platsen där glömda, ohörda och nedtystade röster vilar, röster som stundom gör sig påminda när vi minst anar, i våra drömmar och mardrömmar, i våra önskningar och begär. I dessa stunder framträder våra ord och handlingar som klangkroppar för en tystnad som inte är vår egen, en tystnad som bebor våra kroppar som någonting obekant, som ett främmande ting i det annars så välbekanta. Tystnaden antar en konspiratorisk karaktär, där vår underlåtenhet gentemot tystnaden, vår ovilja att skänka den en röst, tycks bekräfta dess sanning. Tystnaden markerar punkten för den gränserfarenhet där vi finner oss oundvikligt konfronterade med tillvarons grundläggande kluvenhet, med den oupphörliga rörelsen mellan form och formlöshet, närvaro och frånvaro, avslöjande och beslöjande. Överskridandets och lidandets väg visar sig till sist vara en och densamma, den eviga rastlöshetens väg där människan vandrar som en gränsvarelse, med Janusansiktets anletsdrag en hemvist för begärets och förnuftets oupphörliga kamp på liv och död.