Kalevala

Innan världens födelse fanns bara ljus, vatten och luft. Högt ovanför den eviga oceanen svävade ett enormt palats, med väggar av dimma och tak av regnbågar. Palatsets härskare var Ukko, överguden. Ukko, hade en dotter, Lounnotar, Skapelsens och Naturens dotter. Hon var olycklig i det ödsliga palatset. Men, en dag förändrades allt. Luonnotar föll ner från himlen, ner i havet. Hon bar nu på ett barn. När hon, efter att ha simmat i havet i sjuhundra år, såg en knipa flyga högt ovanför lyfte hon sitt knä ur havet. Knipan landade på knät och lade sex guldägg och ett vindägg. Dessa ägg splittrades och bildade sol och måne, land och himmel, stjärnor och stormar. Världen var skapad. Nu födde Luonnotar sitt barn. Barnet, som kämpade sig ut ur hennes sköte, var en gammal, vis, vitskäggig man. Han var Väinämöinen, urtidssiaren, skalden som var solens årsbarn, och det var hans uppgift att fullborda hans moders skapelse.

   Så börjar Kalevala. Från släktled till släktled har det finska folkeposet Kalevala levt i muntlig tradition. Ingen vet hur gammalt det är – de äldsta sångerna tycks gå tillbaka till de isländska sagornas tid - kanske ännu längre.

   Fjärrkarelens människor läste inga böcker. Under långa mörka vinterkvällar sjöngs de gamla sångerna till ackompanjemang av den femsträngade kantelen. Först på 1800-talet nedtecknades Kalevala av läkaren och språkprofessorn Elias Lönnrot. Lönnrots Kalevala utkom för första gången 1835, det år som därför brukar räknas som den finskspråkiga litteraturens födelseår.

I svensk tolkning av Björn Collinder