Det gröna ansiktet

När Fortunatus Hauberrisser förirrar sig in i ”Chidher Gröns lustiga hus” tar hans liv en ny vändning. Här, bland till synes triviala trollerivaror, ser han som i en hallucination en gammal jude med grönt ansikte. Det utgör upptakten till en rad sällsamma och svårtolkade händelser. Gustav Meyrink (1868–1932) är mest känd för romanen "Golem". Den har lite olyckligt kommit att överskugga hans övriga verk. "Det gröna ansiktet", som nu för första gången presenteras på svenska, kom ut 1916 men tilldrar sig faktiskt efter världskriget. I Amsterdam samlas udda figurer och judiska emigranter från Europas alla hörn. Obskyra nöjesetablissemang samsas med ockulta fenomen och esoteriska sällskap som söker den hemliga vägen till evigt liv. Till sist utbryter ett kollektivt och karnevaliskt vansinne, och när Nikolauskyrkans tvillingtorn faller tycks världsundergången nära. I "Det gröna ansiktet" gör Meyrink en drastisk omtolkning av myten om den vandrande juden. Romanen förenar vass satir och apokalyptisk vision med tanken om andlig pånyttfödelse – och rymmer dessutom en kärlekshistoria som bokstavligen överskrider döden. Boken är översatt och kommenterad av Siri Stern. För det fylliga och initierade efterordet står Sten Wistrand.