Vietaskuppen : eller vissla inte på norrskenet
Författare | |
---|---|
Förlag | Recito Förlag |
Genre | Svenska berättare |
Format | Danskt band |
Språk | Svenska |
Antal sidor | 394 |
Vikt | 633 gr |
Utgiven | 2011-02-23 |
SAB | Hc |
ISBN | 9789186819026 |
Baserad på en sann historia för exakt 40 år sedan. Hur två utslagna män sökte lycka och förmögenhet i ett helvete på jorden lång norr om polcirkeln. En plats upplyst endast av månen och norrskenet större delen av året. En tillvaro som gjorde dem till tjuvar och mördare. För att behålla bytet från en kassaskåpskupp var de tvungna att tysta en arbetskamrat. De sprängde honom bokstavligen till helvetet. Två män präglade av utanförskap och motgångar träffas på en buss på väg till vattenrallarnas helvete på jorden; Vietas i Gällivare fjällvärld långt norr om polcirkeln. Där norrskenet och månen samt enstaka förvirrat malplacerade lampor är enda ljuset i den kalla subarktiska vintern. Båda särlingarna är uppvuxna med förmaningen att inte vissla på norrskenet - det är farligt. Men bådas liv är farliga utan inblandning av norrskenet. En av dem ska arbeta under jord med drivningen av tunnlarna till det nya kraftverket - den andre med underhållsarbete - mest svetsning och skärning. Tillvaron i Vietas, mörker, kyla och ett hårt och livsfarligt jobb är nerbrytande. Den obefintliga fritiden på platsen en pina och båda männen har svåra ekonomiska problem. De drivs successivt till att genomföra en kupp mot Vattenfalls kassaskåp i Vietas - Sveriges ödsligast belägna kassaskåp innehåller 3,3 miljoner när de slår till. I 20 minusgrader översköljda med vatten som skydd mot elden som bryter ut fortsätter de dödsföraktande att såga och skära sig igenom golvet på kontorsbaracken underifrån. De fortsätter med botten på det ett ton tunga och stora kassaskåpet. Om det rasar genom den försvagade durken krossas männen. Elden som skärbrännaren orsakat i barackens trävirke hotar att spränga gastuberna och männen till helvetet. De fortsätter kallblodigt jobbet med att länsa kassaskåpet genom dess botten på vattenrallarnas löningspengar. I en omvänd rififikupp genomför de desperata männen kuppen. Men en vattenrallare hotar avslöja de två. De drar sig då inte ens för mord. Hotet mot dem måste bort. De väntar på rätt tillfälle. Den apterade dynamiten är placerad på rätt plats i en tunnel och väntar på tjallaren, «golaren». Planen är att spränga honom till helvetet - vilket tillvaron i Vietas redan är.
Dan Larsson, Luleå, är en prisbelönad undersökande journalist. Han skrev redan 1998 boken «Mytomanen Thomas Quick», och var då tämligen ensam om sin övertygelse. «Jag var idioten och Quick förklarad sinnessjuk var då den kloke», kommenterar han allt ifrågasättandena som nu vänt drastiskt. «Vietaskuppen» har han följt från början i april 1971. Han jobbade i gruvan vid fronten i Malmberget med sprängning, skrotning, lastning, laddning; en underjordsarbetare visste inte om han kom upp levande från skiftet - man var nästan alltid rädd. Larsson bytte yrke men behöll sprängkortet till presskortet. Han anser att skriva en roman om «Vietaskuppen» skulle ha varit omöjligt utan erfarenheten att jobba vid fronten under jord. Den kamratskap och jargong som präglade tillvaron är kanske inte något för en språkvårdare. Men fortfarande söker han upp gamla arbetskamrater på stamfiket i Gällivare-Malmberget och trivs med omgivningen; «hans typ av folk». Boken om Vietaskuppen och dess personligheter är till stor del hämtat från verkligheten.
Dan Larsson, Luleå, är en prisbelönad undersökande journalist. Han skrev redan 1998 boken «Mytomanen Thomas Quick», och var då tämligen ensam om sin övertygelse. «Jag var idioten och Quick förklarad sinnessjuk var då den kloke», kommenterar han allt ifrågasättandena som nu vänt drastiskt. «Vietaskuppen» har han följt från början i april 1971. Han jobbade i gruvan vid fronten i Malmberget med sprängning, skrotning, lastning, laddning; en underjordsarbetare visste inte om han kom upp levande från skiftet - man var nästan alltid rädd. Larsson bytte yrke men behöll sprängkortet till presskortet. Han anser att skriva en roman om «Vietaskuppen» skulle ha varit omöjligt utan erfarenheten att jobba vid fronten under jord. Den kamratskap och jargong som präglade tillvaron är kanske inte något för en språkvårdare. Men fortfarande söker han upp gamla arbetskamrater på stamfiket i Gällivare-Malmberget och trivs med omgivningen; «hans typ av folk». Boken om Vietaskuppen och dess personligheter är till stor del hämtat från verkligheten.