Det brinner en eld

Avdelningsdirektör Sven-Erik Grahn vid Boverkets Husbyggnadsdivision tryckte in den lilla fyrkanten på sin mobil. Samtalet från landets miljöminister gjorde honom svettig. Han strök med utsidan av ena handen undan några droppar oro från sin panna och blickade hålögt ut över Karlskronas egen Drottninggata. Hur var det möjligt? Tankarna virvlade osorterat runt i hans huvud. Vad i helvete skulle hända om det kom till allmän kännedom att hans namn också fanns på det underskrivna dokument som han först nu började förstå vidden av? Efter en kort men intensiv diskussion hade båda herrarna varit överens: Inte ett endaste, förbannat ord om det undertecknade avtalet fick läcka ut till omvärlden. Egentligen började allt i mitten av 80-talet. Jag bodde med fru och småbarn i Dalen, ett bostadsområde söder om Stockholm. Våra hus skulle snart bli riksbekanta för att vi som bodde där blev sjuka. Av att bo. «Skandalen i Dalen» blev under några ögonblick ett begrepp i media. Men idag är det tyst igen. Alldeles för tyst. Om en alldeles för stor sak. Jag har burit runt den här texten oskriven i många år. Den har skavt. Ibland har den gjort ont. Men mest har den ropat på att bli utskriven. Det blev en roman. Jag valde att blanda in både polis och åklagare för att resultatet skulle bli mer som det borde, ett fall för rättssamhället. Somligt är fantasi, annat en brokig spegling av det som faktiskt skett. Men vad värre är, det mesta pågår fortfarande.