Staden på andra sidan. Del 1, Kompassen

I en grotta upptäcker Markus något som liknar en stor skimrande såpbubbla. Den ser skrämmande farlig ut och han törs inte komma nära den.
Plötsligt dyker en främmande person upp i grottan. Det är Matilda, en äventyrlig flicka, som inte är rädd för något. Markus vill inte visa sin rädsla, utan sträcker fram handen mot bubblan och vidrör den.
I samma ögonblick börjar äventyret för dem båda, för bakom bubblan väntar en magisk och skrämmande värld.

"Historien bjuder på mycket fantasi och massor av spänning. Min personliga favorit är när råttan både kommunicerar med människor och djur det är spännande att få följa med en bit in i djurens värld. En fantastisk tanke." Sanna Palmén

"Kim har skapat en så verkligt naturlig och trovärdig värld, äkta, spännande. Den har allt! Riktigt, riktigt bra skrivet!" Författaren Eva Ullerud

"Kim M Kimselius har gjort det igen. Från första sidan ville jag bara hålla fast i boken och fortsätta läsa." Jessica Bengtsson

"Kim M Kimselius leker med verkligheten och får oss läsare att resa både i tiden och i rummet. Finns det något mer lockande än att få kasta loss från vår välkända hamn ibland, och upptäcka andra tider och världar? I Staden på andra sidan - Kompassen tar Kim oss med till ett alternativt universum, en värld av djungel, purpur och magi, förtryckta människor och en ond makt som styr över allt och alla." Författare Lisa Hågensen

"Boken är spännande och överraskande. Man får uppleva både glädje, spänning, nyfikenhet och en känsla av att allt är möjligt." Matilda Ahlberg

Markus vände sig om och såg på Matilda. Hon stod förstummad och tittade på den vackert skimrande bubblan. Utan att han tänkte sig för, sträckte Markus fram handen och fattades hennes. Hon protesterade inte.
"Vad är det där?" frågade hon och lät nästan andäktig i tonen.
Markus förstod henne, det var en mäktig och samtidigt skrämmande känsla, att stå framför den skimrande bubblan. Om han tog på den kanske den sprack? Det brukade såpbubblor göra. Kanske skulle det välla spindlar ur den? Kanske hade de hittat en ny djurart?
"Vi måste se efter!" sa Matilda och sträckte fram handen mot bubblan.
Markus drog henne bakåt och hejdade henne.
"Nej, vi vet inte vad som händer om vi rör den. Kanske den exploderar och miljontals spindlar krälar ut."
Markus var inte speciellt förtjust i spindlar, han var inte modig över huvud taget. Ändå fanns det en iver inom honom att upptäcka nya saker och ting.
Kompassen pirrade intensivt, som om den plötsligt blev mycket glad, vilket gjorde Markus rädd. Sedan fylldes han av ett oväntat mod. Det var en märklig känsla som han aldrig tidigare hade upplevt. Han kände sig oövervinnlig, odödlig, som om han var stor och stark och kunde korsa oceaner bara genom att gå på vattenytan.
Matilda märkte tydligen förändringen, för hon såg på honom och sa:
"Vad hände?"
Markus log brett och leendet var det härligaste han hade känt på länge. Det var äkta och ren glädje som fyllde hans bröst. Han var inte rädd för något längre.
Kompassen pirrade allt starkare i fickan. Han tog upp kompassen och höll den i sin hand. Nålen pekade stadigt mot den skimrande bubblan. Plötsligt började nålen vibrera. En flämtning från Matilda fick Markus att lyfta blicken och se på henne.
Hon stirrade med uppspärrade ögon mot bubblan, som växte sig allt större och närmade sig dem,, snart skulle den omsluta dem helt och hållet. Om de inte gav sig av ut ur grottan genast skulle det vara för sent, den stora bubblan skulle spärra vägen för dem.
"Vad gör vi?" ropade Matilda. Hon såg blek ut och inte lika självsäker som tidigare.
Då fattade Markus ett för honom mycket ovanligt beslut. Kanske skulle han ångra sig, kanske inte, men just nu var det som om det inte längre var han som bestämde, det var kompassen...