Visslaren

En oktobermorgon, ett tyst och ihållande regn. En främling anländer till byn och söker skydd i kyrkan, där solens strålar silar in genom fönstren. Stundens ingivelse får honom att vissla en melodi, och han tänker att denna kyrka måste vara en av de bästa miljöerna i världen att vissla i. Längst bak i kyrkan har prästen suttit och lyssnat, tårögd av rörelse. Utanför fönstren har fåglarna trängt ihop sig, lugna och tysta som om de också lyssnat. Nästa morgon har prästen bommat igen kyrkportarna för att få vara ensam med Visslaren. Men ryktet om de magiska melodierna har spridit sig i byn. <br><br> I ett sprakande persongalleri får vi möta Dissoxi, som fyller sitt hem med salt och längtar efter havet; dona Rebenta, en kvinna av ovisst hög ålder som två gånger mottagit sista smörjelsen men har en plan för att gäcka döden; KoTimbalo, dödgrävaren som troskyldigt dyker upp på jobbet även om han sällan har annat än djur att begrava; KaLua, byfånen som gärna uträttar sina behov utomhus.<br><br> De samlas alla runt Visslaren, och kring deras liv och drömmar stryker sig denna berättelse: förtrollande, humoristisk och överraskande kroppslig. <br><br> Ondjaki (f. 1977) från Angola är en av de mest lovande, unga portugisiskspråkiga författarna i Afrika. <br><br>