Längre bort än hem

"Berättelsen griper tag och berör utöver det vanliga och Weidemann är en skicklig stilist. En debut med verklig mersmak." /Hanna Gunnarsson, Bibliotekstjänst ”En roande och oroande och berörande relationsroman ... Läs den!” /Johan Theorin, författare My och Helena är bästa vänner. De har följt varandra sedan barndomen, flyttat till Stockholm tillsammans, utbildat sig, festat, slitit, gråtit och blivit vuxna tillsammans. My är den rastlösa, explosiva konstnären som lever med Peter och deras dotter Li-Lou. My är adopterad från Kina och upplever trots sin starka personlighet att hon är identitetslös, en människa utan hem. Helena är den duktiga flickan, uppvuxen med en ensamstående mamma, pappan var alkoholiserad och försvann tidigt ur hennes liv. Hon försöker leva upp till sina egna förväntningar om att räcka till, vill alltid göra rätt. Hon lyckas bra i karriären men är ensam och ingår som en extramedlem i Mys familj, där hon är varje ledig stund. Vännerna stöttar, roar och älskar varandra utan hemligheter. Tills den dag, när Helena berättar att hon längtar så oerhört efter en egen familj, efter ett barn. Och att hon har försökt att bli gravid med olika män i över ett års tid. ”Längre bort än hem” är en relationsroman om ofrivillig barnlöshet, adoption och kvinnlig vänskap. Om när längtan efter familj står mot självupplevt utanförskap. När kärlek står mot rädsla. Längtan mot bitterhet. Och om hur det känns när skillnaden mellan utsida och insida är stor. Sofie Weidemann är 43 år och lever på Södermalm i Stockholm med man och två barn. Sofie arbetar till vardags som arkitekt, men fick tillfälle att prova på skrivandet då hela familjen bodde sex månader i Thailand under filminspelningen av ”30 grader i februari”, som maken skrivit och dottern spelar en av rollerna i. Skrivandet började som ett tidsfördriv men växte till en historia som fick ett eget liv, den här romanen. ”Jag tror att vi går hela livet och kämpar för att försöka förstå varandra. Orden är det verktyg vi har för att nå fram. Men de räcker sällan till. De motsvarar aldrig riktigt denvi är, vad vi vill. Men ändå är orden är det enda vi har. Dessa är mina.”