Två monologer

Den mångsidige avantgardisten Jean Cocteau (1889-1963) hör till 1900-talets främsta kulturpersonligheter. Bland de unika formexperiment som kännetecknar hans verk finns två gripande kvinnomonologer om hopplös kärlek och bristande kommunikation med en på olika sätt frånvarande älskare. "Den mänskliga rösten" och "Den sköne likgiltige" är två klassiska pärlor inom 1900-talsdramatiken som här utkommer i svensk översättning. Professor Sven Åke Heed skriver i förordet till boken: "Omskakande – bouleversante – det är precis vad den är, Cocteaus kortpjäs om en ensam kvinna, som gör ett sista desperat försök att få tillbaka sin älskade. Ensam på scenen med en telefon tvingas hon gång på gång förödmjuka sig inför den person vi inte ser, men som vi anar finns i andra ändan av tråden. /---/ Pjäsen är ett exempel på med vilken skicklighet och elegans Cocteau behärskade det korta formatet och det snabba uttrycket, något som han hade gemensamt med det samtida surrealistiska avantgardet. /---/ Kortpjäserna och enaktarna karaktäriseras av samma snabbhet i uttrycket, med vilken Cocteau ofta och gärna kastade ner de pennteckningar som han signerade med sin symbol, som var en blyertstecknad stjärna."