Precis så illa är det

Rakel ska fylla trettio men det är inte något hon ser fram emot, det är mera som om klockslaget för hennes avrättning har bestämts till lördag 18.30, då festen ska börja. Innan dess tvingas hon dessutom hantera oturen som alltid grinar henne i ansiktet: ett igenkorkat avlopp, ett rånförsök, Jehovas vittnen och att bästa kompisen ska flytta till London.

I uppföljaren till debuten Får i mig mera liv än jag är van vid (2007) ger Johanna Mo en ny, neurotisk och ilsken bit av verkligheten i 2000-talets Stockholm.

Johanna Mo är född i Kalmar 1976, men bor numera i Stockholm. Hon är frilansande redaktör och översättare.

Pressröster:
»Johanna Mo har skrivit motsatsen till den invasion av lyckoböcker som har drabbat bokmarknaden, en glåmig skildring från förortsvardagen med stopp i avloppet. Tonträffen är exakt och huvudpersonens håglöshet så väl beskriven att man vill ta henne i kragen och ruska om henne.«
Kristian Ekenberg, Aftonbladet

»Oturen blir för Rakel ett sätt att skapa ett slags omvänd upphöjdhet, eller känsla av utvaldhet, och blir den förklaring som är nödvändig för att det misslyckade och ofullkomliga skall laddas med ett slags mening. Det är också textens (och Rakels) fokus på oturen som något nästan överjordiskt, som lyfter romanen.«
Paulina Helgeson, Svenska Dagbladet<i/>