Tingen : en berättelse om sextiotalet
Serie | Modernista klassiker |
---|---|
Författare | |
Medverkande | |
Förlag | Modernista |
Genre | Utländska berättare |
Format | Inbunden |
Språk | Svenska |
Antal sidor | 120 |
Vikt | 226 gr |
Utgiven | 2010-11-30 |
SAB | Hce |
ISBN | 9789186021245 |
Det unga paret Sylvie och Jérôme fyller sina tomma parisverklighet med så många av sextiotalet åtråvärda saker som möjligt: djupfrysta rätter, tjocka badkappor, knivar med hornskaft, divaner i ljusbrun sammet. Tingen är Georges Perecs debutroman från 1965, nu för första gången översatt till svenska. Den kan verka som en tidstypisk roman om varuskenets bedrägeri, men tittar man efter ser man att den också gett Perec tillfälle att undersöka tingens fascinerande dubbelhet.
Perecs sorgsna kärlekspar Jérôme och Sylvie är dömda till att besitta en enda lidelse, nämligen längtan efter högre levnadsstandard. De tidiga läsarna av Tingen uppfattade med rätta bokens samhällskritik. Men den som öppnar boken i dag ser också hur Perec räddar med sig lidelsen in i ett författarskap som njutningsfullt låter föremålen bevara sin hemlighetsfulla trollkraft.
UR MAGNUS FLORINS FÖRORD Pressröster
»I Tingen däremot, finns inget actionfyllt, direktverkande presens. Inga utrop, ingen dialog. Den är mer av ett inringande, en socialpsykologisk studie i litterär form. Men spännande är det ändå, på sitt stillsammare vis och klarsynt, knivskarpt.«
Nina Solomin, Vi
Perecs sorgsna kärlekspar Jérôme och Sylvie är dömda till att besitta en enda lidelse, nämligen längtan efter högre levnadsstandard. De tidiga läsarna av Tingen uppfattade med rätta bokens samhällskritik. Men den som öppnar boken i dag ser också hur Perec räddar med sig lidelsen in i ett författarskap som njutningsfullt låter föremålen bevara sin hemlighetsfulla trollkraft.
UR MAGNUS FLORINS FÖRORD Pressröster
»I Tingen däremot, finns inget actionfyllt, direktverkande presens. Inga utrop, ingen dialog. Den är mer av ett inringande, en socialpsykologisk studie i litterär form. Men spännande är det ändå, på sitt stillsammare vis och klarsynt, knivskarpt.«
Nina Solomin, Vi