En stödstrumpas bekännelser

Jenny sitter i trädgården iklädd solhatt, solglasögon och med rödbrända kinder. Hon bryter små bitar av ett franskbröd, kastar till fåglarna och säger med jublande röst: Charlie har varit här. Han dog inte i alla fall. Vilken tur. Ja, fast han var inte lika rolig som förr. Hon suckar. Han satt bara här vid köksbordet och åt smörgås och läste tidningen. Sen gick han hem. Det var ju synd. Vad kan jag göra för dig idag då? Hon tar av sig solglasögonen, betraktar mig en stund med sina halvblinda ögon och säger med en grimas: Tja, om du verkligen vill göra något för mig, så kanske du kan ordna så att jag får åka sportbil med öppen sufflett, med ett glas champagne i ena handen, en cigarett i den andra och en snygg karl som kör. Dessa gamla damer. De må vara dementa men de är långtifrån dumma. I En Stödstrumpas bekännelser får vi möta en lång rad originella äldre människor, till exempel den gamle Casanovan som inte längre kan träffa kvinnor på grund av sin illaluktande stomipåse. Vera som är rädd för ljud, Ulla som är kär i sin husläkare och ständigt dramatiserar sitt liv. Minst lika färgstarka är deras vårdare från världens olika hörn. Greven som diggar Chopin, Anette som tror på vättar under golvet, Mahmoud från Gaza, Kattis som hellre tar hand om krigsskadade elefantungar och lugne Lucas från Etiopien, där stress inte ens existerar som ord. Suzanne Gottfarb tar med humor, värme och allvar sig an ett sällan skildrat ämne: vården av de gamla och handikappade i vårt land. Och de människor, ofta invandrare, som i skymundan sliter i ett samhällsviktigt men gravt underskattat yrke, nämligen hemtjänsten.