Sista ordet

Seklets sista sommar är slut. En av höst terminens första dagar blir Angela, 13, upphunnen på skolgården av en grabb två årskurser före henne. Det är på grund av honom som hon är försenad till den första lektionen. Han och hans nynazistiska vänner vill inte ha henne på skolan över huvud taget, eftersom hennes mor är flykting från Libanon och hennes far är journalist och skriver avslöjande artiklar om främlingsfientliga grupperingar… Janne Ekströms stol står tom när det viktiga redaktionsmötet skall börja. Nu skall den fortsatta inriktningen för tidningens arbete fastställas inför millennieskiftet. Då får chefredaktören ett telefonsamtal som i ett slag kastar tidningen i en härva av hot och utpressning… Almanackan på väggen visar att det är tisdag den 11 september 2001 när Hans-Göran Larsson skriver i sin ledare: ”Det märkliga är inte att en ond makt tillåts ställa till med så mycket obehag och lidande, det märkliga är att glädjen och kärleken och längtan efter frid haft så mycket kraft i sig att den i stället för att duka under av ondskans list och hat har drivit livet och utvecklingen vidare till ständigt nya segrar. Trots att ondskan så ofta har sett ut att överglänsa godheten har den ändå dragit det kortaste strået. Alltid.” Det sista ordet är Guds. Och han har ett folk på jorden som är märkta med försoningens och kärlekens tecken i sina hjärtan.