Henri Dunant – mannen i vit linnekostym och tropikhatt

En bok om Röda Korsets grundare: Året är 1828. I Genève firar människor denna dag den 8 maj vårens ankomst. När skymningen kommer och de korpsvarta skuggorna täcker hus och landskap, brinner fortfarande stearinljusen på andra våningen, fönstret längst bort mot trädgården. Huset på Rue Verdaine 12 väntar och det är torsdag. En man rör sig fram och tillbaka som en pendyl. Då och då stannar han upp. Lyssnar. Fortsätter att gå… Skriket får väggarna att dallra: – En son! En son! Klockan slår halv nio. Ute härskar mörkret. Och inga gaslyktor är ännu tända.Henri Dunant har skrivit ner hur han vill ha sin begravning och så blir det – inget begravningståg … inga sörjande … inga tal eller sånger … han bärs till sin grav som en hund… Allt enligt hans önskningar.