Styggare kan ingen vara ...

STYGGARE KAN INGEN VARA är en berättelse om hur det var, hur det blev och hur det kanske kommer att bli. Fem starka kvinnor, Frida, Hanna, Ida, Laila och Amalia, bär vardagen framåt, var på sitt sätt. Männen tror att de gör det.

 

Berättelsen tar avstamp i det sena artonhundratalets fattigsverige, tar sig genom nittonhundratalets två världskrig och depressionen som ruinerade många men gjorde några få rika. Den stora optimismen och framtidstron på femtiotalet, ”aldrig mer rasism, aldrig mer förtryck”. VM i fotboll 1958 och televisionens intåg.  Neurosedynets mardröm, men också p-piller, välstånd  och trygghet åt alla, skolor och äldreomsorg. Den leder fram till kravallerna i Lund 1991 när nynazister och motdemonstranter ockuperade gatorna den siste november för att ”hedra hjältekonungen”.

 

STYGGARE KAN NGEN VARA är en dubbelbottnad skälmroman, en glädjefylld skröna med svarta undertoner. Den leder genom dråpliga marknadsresor tillsammans med Hanna, knepiga skojeriaffärer och lurendrejeri. Man får uppleva tryggheten och lugnet hos Amalia på Rävagården där alla kan få en fristad, åtminstone för en liten tid. Ida upplever galenskapen och trångsyntheten i sekterismen, men också ljuv förälskelse och tron på människans godhet när hon sliter sig loss. Hon gör en klassresa från backstugeunge till lärarinna och handlarefru. Berättelsen tar oss på en spännande resa med Laila till Etiopien för att bygga upp sjukvården och gräva brunnar i små byar på sextiotalet. Och en resa med Lailas man, Adde, när han gästföreläser om fruktförädling på några universitet i södra USA, där Klu KLux Klan fortfarande har sitt starkaste fäste och slaveriet bara är avskaffat på pappret. Från torparliv i glesbygd till akademiska kretsar i Lund är steget långt, men går att överbrygga.

 

Läsaren får uppleva hur den dolda nazismen lyckades hålla sig kvar och börjar blomstra igen när tiden var mogen. Förnekad av många men envis, likt ett svårutrotat ogräs som till sist, i ett obevakat ögonblick kan komma att få övertaget.

 

Detta är ändå ingen dystopisk historia, de fem kvinnorna kämpar för sitt och sina familjer, livet rullar på som det alltid gör. Och det finns hopp, hopp om en bättre framtid för oss alla.