Marsrevolten 1848

Under andra halvan av 1800-talet genomgick Sverige en formidabel utveckling. Ur mörkret steg landet mot ljuset, en framgångssaga som mycket väl kan inledas med revolten i Gamla stan 1848.

Det var året då Karl Marx publicerade Det kommunistiska manifestet. I februari samma år störtades den franske kungen Ludvig Filip i Paris. I mars var det uppror i Wien, Österrikes starke man Metternicht avgick. Det var kravaller i Berlin, i Bayern abdikerade Ludvig I. Idéerna färdades snabbt genom Europa och händelserna inspirerade och förskräckte kontinentens invånare.

Sverige och Stockholm var naturligtvis en del av detta. I Stockholm demonstrerade arbetare bland annat mot planerna på tullsänkningar som befarades slå ut svenska företag. Kravallerna slogs ner hårdhänt av kavalleri och infanteri. De urartade till regelrätta fönsterkrossningsturnéer genom hela staden där bland annat judiska affärsidkare drabbades. Det hände under några dagar i mars och slutade med 18 döda och mängder av sårade.

Tio år tidigare, 1838, hade ett liknande upplopp brutit ut i Gamla stan. Men då var det en borgerlig revolt i protest mot att skribenten Crusenstolpe hade fängslats. Då var det Karl XIV Johan som hade befälet, nu, 1848, var det hans son den reformvänlige kung Oscar I som var landets ledare.

Magnus Jacobson visar att de våldsamma demonstrationerna i Stockholm 1848 var betydligt mer komplexa än att revolutionens och kommunismens spöke svepte genom Europa.

Radikala och konservativa grupper fanns i alla läger och bildade ibland oheliga allianser. Ibland var de revolutionära nog så reaktionära och ville tillbaka till medeltidens skråväsende som förlamade näringslivet. Alla var medvetna om att ett gammalt system var på väg att störta samman, frågan var vad det skulle ersättas av.

1848 var något av år noll i Stockholms moderna historia. Staden mådde inte bra. När gustavianerna sa att solen gick ner över Sverige när Gustav III mördades så hade de kanske inte helt fel. Hela Östersjöområdet trycktes vid sekelskiftet ner i en djup lågkonjunktur. Napoleontidens krig och blockader förvärrade krisen. Massarbetslöshet rapporterades från Köpenhamn, Königsberg och Södermalms manufakturer. Danmark var bankrutt. Efter de ryska angreppen och erövringen av Finland blev Stockholm en stad i rikets periferi, inte dess centrum, även om kungen ännu på 1850-talet fortsatte drömma om att återerövra den östra rikshalvan.

De sanitära förhållandena var vedervärdiga, epidemier dödade hela familjer. Bostäderna var torftiga och stank av fukt och mögel.

Samtidigt var detta tiden när man kunde skönja embryon till den makalösa industriella utveckling som var på gång. Det fanns ångkraft, fabriker grundlades, kanaler byggdes. Det fanns liberala krafter som drev igenom skolreformer, näringsfrihet och nu törstade efter mer politisk frihet, en författningsreform. Den skulle dröja till 1866, men viljan fanns redan.

Flera av upprorsmakarna dömdes till långa straff, men de egentliga uppviglarna kunde man aldrig få tag i.

Emellertid gjorde revolten ett starkt intryck på kungen som slog till reträtt i tullfrågan, varpå frihandelsplanerna i stort sett skrinlades. En annan direkt följd av oroligheterna var att man reformerade polisväsendet i grunden, och att gasbelysning infördes i staden. Snart var det dags för arbetarrörelsen att träda fram i ljuset.

Magnus Jacobson är journalist och fil. mag. i litteraturvetenskap. Han är bland annat medarbetare i tidskriften Populär Historia. Magnus Jacobson har tidigare skrivit Almqvist. Diktaren och hans tid (2002). I serien Stockholms historia har han skrivit Slottet brinner! (2005).