Atlantis

 

På en avlägsen ö någonstans i det yttre havsbandet har en grupp människor slagit sig ner. En del har sökt sig hit för drömmen att odla och leva i ett litet sammanhang, andra har kommit för att börja om på en plats där man är ny i andras ögon. På ön, som tidigare varit ett forskningscentrum, finns också den invasiva sidenörten.

Så långt ögat kan nå har växten brett ut sig, runt husen, träden och buskarna. Den äter sig igenom allt annat som växer på ön, får träd och buskar att svartna och dö. Mitra, en av dem som bott här längst, vet att det snart är dags för blommans frökapslar att mogna och sprida sina trådar och frön i vinden.

Atlantis är en bok om plats och invasion, vänskap och uppbrott om det som avlöser och tränger ut. Vad händer med dem som blir kvar när andra lämnar?

"Det är en vacker bok, jag ser verkligen de dödliga rosa blommornas rötter sprida sig i realtid under sanden." SR Kulturnytt, Nina Asarnoj

"Rohi är bra på att "ladda det verkliga med symbolik". (...) Men vad romanen på djupet gestaltar är frågor om rättvisa, ägande, medmänsklighet och relationer. (...)  Jag tycker om hur uppmärksamt och tålmodigt texten låter ön bli till en vridscen, som läsaren själv har att ta ställning till. Upplevelsen vidgas successivt till en sprickfärdig ballong." Dagens Nyheter, Anna Hallberg

"Rohi har ett utsökt språk, det är både dunkelt och exakt och frammanar en känsla av framskridande hopplöshet. Berättelsen är mångtydig då Rohi målar upp såväl inre som yttre landskap, med ett subtilt och elegiskt språk, om både naturen och själens nollsummespel och känslan av främlingskap inför sig själv och platsen man befinner sig på." BTJ, Jonas Frånander

"Det är helt klart i den beteendepsykologiska skildringen författaren har sin styrka och sitt intresse. (...) Starkast framträder relationen mellan två mödrar och deras två små döttrar. Mellan det introverta berättarjaget Mitra och bubbliga Sabine växer en passionerad vänskap fram, som tolkas och omtolkas genom tidshopp mellan åren i kollektivet. Deras döttrar föds på ön och är jämngamla. Det är i skildringen av kvinnornas samvaro och ömtåliga pakt, i närheten av barnens lek, som romanen vibrerar som mest." Aftonbladet, Amelie Björck