Salvador, Salvador, Salva...

Nikolaj Breczinsky, en relativt nybliven kriminalinspektör, möter både det förflutna och nuet i en rad olika situationer: ... Sedan granskade han sig i spegeln, höll den framför sig med höger hand och med vänster pekfinger markerade han det område som han just då var speciellt intresserad av. Då gällde det för mig att låta bli att titta på honom. Han ville inte att jag skulle lägga märke till hans fåfänga, och för den skull var han beredd att gå långt. Första gången jag såg honom med spegeln förstod jag inte hur han kunde reagera och blev därför alldeles överrumplad när han slängde spegeln ifrån sig - den hamnade med ett lätt slamrande ljud på skrivbordet, och då förstod jag att något skulle hända. Med några få steg var han framme vid min plats och tog mig i skjortans halslinning och slet upp mig så att jag stod obekvämt framåtlutad över skrivbordsytan och med mitt ansikte mot hans. «Det här är mitt kontor! Mitt! Förstår du? Och här är det jag som bestämmer! Och då ska du inte sitta och glo på mig som nån djävla fåne, nån idiot som aldrig sett folk förr. Du ska skita i vad jag gör! Du ska inte se vad jag gör överhuvudtaget! Är det uppfattat?» Jag nickade, med visst besvär eftersom hans grepp var så hårt att jag knappt kunde röra huvudet. Men jag nickade och försökte pressa fram ett jakande ljud utan att lyckas... Och hela tiden finns bokens egentliga huvudperson, Ledaren Salvador K. Wolf, på ett eller annat sätt med i bakgrunden.