Islamofobi i Sverige : 2014-2022

Islamofobi i Sverige presenterar en överskådlig bild av den snabbt växande islamofobin i Sverige. Vi ser en ökad antimuslimsk radikalisering på internet-forum och online. Detta samtidigt som myndigheter i större utsträckning misstänkliggör och diskriminerar muslimer och muslimska organisationer. Under de senaste åren har det skett en snabb utveckling av antimuslimska budskap i politiken. Såväl partier som medier har lyft muslimsk närvaro som en säkerhetsfråga där allt värre åtgärdsförslag lyfts fram som lösningen på integrationen. Våren 2022 och påskkravallerna kanske kommer kommas ihåg som en milstolpe för den antimuslimska retoriken; inte minst när Ebba Busch frågade sig varför polisen inte “sköt skarpt” mot antidemonstranter under upploppen kring en dansk högerextremists koranbränningar. I takt med att de konservativa partierna har börjat samarbeta med det tidigare öppet fascistiska partiet Sverigedemokraterna riskerar en lång och pågående historia av aggressiv islamofobisk retorik och politik att bli normaliserad och legitim i många väljares ögon. Lokalpolitikers försök till lagstiftning som främst riktar sig mot muslimska kvinnor som bär sjal har till stor del misslyckats till följd av att rättsinstanserna har ogiltigförklarat sådana beslut med hänvisning till den svenska grundlagen. En liten men inflytelserik grupp tankeledare, bestående av politiker, journalister och akademiker, har kommit att bli centrala för utvecklingen av islamofobi i Sverige idag. De får konsekvent uppbackning av sina partier eller institutioner och producerar material som fått betydande inverkan på diskursen om islam och muslimer. Muslimer tystnar alltmer och jagas bort från den offentliga sfären på grund av utbredda anklagelser om extremism, och brist på politiska allierade. Öppet islamofobiska nyhetssajter och mediekanaler får nu statliga subventioner avsedda för oberoende medier. Samtidigt har muslimska organisationer i det civila samhället allt svårare att hitta människor som är villiga att agera som deras talesperson, på grund av oro för deras personliga säkerhet samt starka negativa förväntningar på mediebevakningen av muslimska organisationer.