Credo : en personlig kristen tro. Del 1, Fadern

Av de uppländska sockenkyrkorna är det nog ingen som gör samma intryck på mig som Vendels kyrka. Teologiskt. Det jag tänker på är det trekantiga fältet under takvinkeln vid ingången med dess tre stora, skinande vita cirklar, placerade likt ett klöverblad, ett trifolium. En enhet men ändå en urskiljbar trefald. Tre cirklar och där de går in i varandra ett kors. Trifoliet blev för mig en kraftfull bild av både Guds enhet och Guds trefaldighet, men också av Golgata och Guds självutgivande kärlek. Men även den som inget visste om kristen tro kunde nog ana att det här handlar om något som både är enhet och trefald, något där ett kors står i centrum. Redan utanför kyrkan hade den frågande ställts inför en preliminär uppenbarelse, fått en preview, av Fadern och Sonen och Anden. Den som ville veta mer måste själv gå in genom kyrkporten. Det var den pedagogiska strategin: gå in och se själv! Gå in och se själv det var det jag gjorde som tonåring i en småstad på småländska höglandet på 1950-talet: en pilgrims- och upptäckarfärd mellan de olika kyrkorna och samfunden för att ta reda på vad kristen tro var. Den färden förde mig till Svenska kyrkan och till en tro på Gud som uppenbarat sig som Fadern, honom från vilken allt vad fader heter i himmel och på jorden har sitt namn. Det är om denna färd och denna tro som första delen i CREDO en personlig kristen tro handlar.