Adolphe

Benjamin Constant (17671830) inledde på 1790-talet en politisk karriär i Paris och blev Madame de Staëls älskare; år 1802 följde han henne i exil. Under restaurationen var han en av den liberala oppositionen främsta företrädare särskilt betydande var hans insatser som politisk teoretiker. För eftervärlden är han dock mest känd för den odödliga kärleksromanen Adolphe (1816).
När den unge mannen Adolphe förälskar sig i den tio år äldre skönheten Ellénore, glömmer han i sin lycka allt omkring sig, även sin karriär, trots faderns varningsord. Trots att hon till en början är avvisande kan hon inte motstå hans gränslösa dyrkan, och de inleder ett kärleksförhållande.
Men allt eftersom Ellénores lidelse växer, avtar Adolphes. Han kämpar för att göra sig fri från henne, men hans motstridiga impulser och hans ovilja att såra henne gör att han bara snärjer in sig allt mer för varje gång han försöker slita sig loss.
Med sin illusionsfria och exakta skildring av kärlekens död pekar Adolphe fram mot den psykologiska realismen hos bland andra Stendhal och Flaubert.
Översättning och förord av Cecilia Huldt.