I salen på Alastalo - en skärgårdsskildring bok 2

I salen på Alastalo hemman samlades en höstdag 1864 tjugoåtta kustbönder och bondekaptener för att beslyta om bygge av socknens första djupsjöseglare en tremastad bark och teckna andelar i företaget.
Händelserna i Volter Kilpis väldiga epos utspelar sig under loppet av en halv dag, men med många och långa utflykter i tid och rum. Männen i salen är gudabenådade historieberättare, och den första repliken om själva barkbygget fälls inte förrän efter flera hundra sidor.
Men till sist är allting avklarat, och deltagarna i mötet kan lämna salen och övergå till en välförtjänt festmåltid i förmaket bredvid. Sex timmar har förflutit när läsaren lämnar dem, omtumlad efter en berättelse utan motstycke.
Översättning: Thomas Warburton.

I ett brev till Eyvind Johnson 1936 berättar Elmer Diktonius om ett besök hos Kilpi, "den gentlemannigaste av hela surven, Sillanpää inte undantagen, och den kräsnaste konstnären med".
Men att översätta klarade inte ens Diktonius. Thomas Warburtons översättning är en närmast sagolik prestation. Den måste ha tagit betydligt fler år i anspråk än det tar veckor att läsa romanen. Språkglädjen och förmågan att finna fyndiga vändningar är inte mindre än Kilpis.
Stäng av TV:n och datorn och pröva en annan dimension, en "episk" tid den absoluta motsatsen till IT-samhället.
Göran Lundstedt i Sydsvenska Dagbladet 28/11 1997