Som en vindil efter sanningen

SANNA VIRGINIA har säkert lika många egenskaper som det finns bokstäver i hennes namn. Det som hon främst ser hos sej själv är nog att hon redan mycket tidigt skaffat sej erfarenheter av sanningens motsats – lögnen. Det läsaren först ser är kanske detta att hon längtar efter närhet men är så rädd för beröring. Eller kanske är det inte själva beröringen som skrämmer… det som sker är att hon kommer i panik i såna situationer där hon känner att hon är indragen i ett spel som har hemliga regler, regler om vilka det är förbjudet att fråga rent ut. I DOMSTOLEN där hon jobbar gör hon väldiga ansträngningar att förstå alla makt- och lydnadssammanhang. Gör hon framsteg? Nja, det är tveksamt men hennes känslighet blir i alla fall väl uppövad… när hon en dag lutar sej över en döende humla tycker hon sej till och med kunna känna humlans ångest. NORNORNA sitter under världsträdet. När de har tid följer de Virginias öde. Virginia träffar sin sorgsna vän Miriam, fattar inte att hon behöver hjälp. Så går Miriam ut i skogen och nornorna måste beskydda Virginias förstånd. FREDRIK ser bra ut men kan inte bli skådespelare för han har aldrig kunnat lära sej kyssas – ingen har lärt honom när han var liten. Men han sänder brev med mycket värme i till Virginia. Kerstin Strandbergs tredje roman: SOM EN VINDIL EFTER SANNINGEN